– Nej, fy. Titta inte in där.
Dörren till Katharina Arvidssons kontor en trappa upp i Maxihuset står öppen. Papper och pärmar. Böcker och massor av post it-lappar. Butikens ägare skriver upp allt hon ska komma ihåg: möten, samtal, rapporter. Diplom och en teckning från en av döttrarna på väggen. Vi enas om att rummet är ”lagom stökigt”.
– Det låter bra. Men vi sätter oss här inne i stället, säger Katharina Arvidsson och håller upp dörren till ett litet konferensrum strax intill.
– Vill du ha kaffe? Svart?
Van att ta ansvar
Som ägare till Maxi på Ljungheden är den 53-åriga Ica-handlaren en av kommunens viktigaste företagsledare. I hela landet finns drygt ett 80-tal Maxivaruhus, men bara en handfull drivs av kvinnor. Arvidsson har gjort en lång resa från extrajobbet i Ica-butiken i Smålandsstenar, där hon växte upp, till att äga en butik med 110 anställda och 375 miljoner i omsättning.
Pappan var åkare och mamman arbetade natt i äldrevården. Föräldrarna drev också ett lantbruk på gården utanför Skeppshult. Katharina är äldst av fyra systrar.
– Jag är nog ganska mycket storasyster. Jag är van vid att ta ansvar. Det blir man både av att ha mindre syskon och djur på gården. Även om man var på en kul fest fick man åka hem för att mjölka. Vi barn hjälpte till mycket.
Hennes tre yngre systrar arbetar i dag som fabrikschef, VD respektive systemvetare med chefsbefattning.
– Ja, visst, man kan undra vad vi fick med oss hemifrån... Framför allt fick vi nog lära oss att arbeta mycket, men också att arbete inte är något ok. Pappa kunde jobba en massa timmar som åkare och sedan tycka att det var avkopplande att ge sig ut på åkern och harva. Den arbetsglädjen har jag tagit med mig.
Både händerna och huvudet
Efter gymnasiet hade Katharina Arvidsson egentligen tänkt att studera vidare och läsa språk. Men hon blev erbjuden jobb i en Icabutik och nappade på det. Mest för att försörja sig och ha något att göra, till en början.
– Men då föll alla delarna på plats, och jag upptäckte att jobbet var roligt på riktigt. I butik får man arbeta med både händerna och huvudet, med allt ifrån marknadsföring och ekonomi till att sitta i kassan, möta kunder och plocka upp varor.
– Jobbet innehåller både teori och praktik, och är väldigt omväxlande.
Efter något år köpte hon och kompisen Elisabeth Swahn en egen liten butik i Eksjö. Drygt 20 år gamla cyklade de runt till bankerna och frågade om de fick låna pengar. Till slut fick de ja, om föräldrarna gick i borgen.
"Det kändes bra"
Efter sex år flyttade Katharina till Växjö och jobbade som tjänsteman i Ica-koncernen under några år. Intressant och lärorikt, men efter några år började organsationen kännas för stor och trögrörlig, samtidigt som hon började längta efter att driva en butik igen. Ungefär samtidigt skulle Ica öppna en Rimi-butik i Västervik.
Kanske kunde det vara något för henne? Katharina åkte till Västervik för att kolla. Vad var det för stad?
– Jag minns att det var väldigt varmt och att jag köpte en glass och gick ner och satte mig i hamnen. Men det kändes bra. Jag fick en känsla av att ja, här kan jag faktiskt bo i framtiden.
Rimibutiken öppnade i november 1994 och gjordes tre år senare om till Ica Kvantum med större lokaler och bredare sortiment. Nästan tio år senare, 2006, började Katharina Arvidsson fundera på nästa steg: en Maxibutik i Västervik.
"Tacksam"
Först var tanken att bygga nytt på andra sidan Folkparksvägen där Kvantum låg (nuvarande Dollarstore). Men grannarna var oroliga för trafiken och klagade. Då anvisade kommunen plats på ett nytt handelsområde som var under planering, Ljungheden.
– Det är jag förstås tacksam för i dag. Men då var det inte mycket mer än en grusgrop här uppe.
– Jag minns hur jag tog bilen och åkte hit och kollade. Jag parkerade bilen i grusgropen och satt och funderade. Det var inte givet hur jag skulle göra.
Var det ett svårt beslut?
– Ja, på sätt och vis. Det är klart att jag funderade på vad som skulle hända om den nya handelsplatsen inte fungerade. Det hade varit katastrof. Man tvivlar alltid lite när man har något som funkar och ska testa något nytt som man inte vet om det funkar. Men hade inte jag satsat, så hade säkert någon konkurrent gjort det. Till slut var det bara ”go for it”.
Lärt sig av det svåra
Sett i efterhand kan det verka som enkel resa med allt större butiker, stadig tillväxt och kloka etableringar. Men så har det inte alltid varit. Åren 2004–2005 var riktigt tuffa med sviktande lönsamhet och till och med uppsägningar på Ica Kvantum. Och både under tiden i Eksjö och på Rimi har Katharina stundtals oroat sig rejält för ekonomin och kommande utbetalningar av löner.
– Jag har levt under kämpiga ekonomiska omständigheter. För mig har det varit en viktig lärdom. Det är viktigt att ha en stabil ekonomi, både för de anställdas skull och för att kunna utveckla företaget. Det är inte bara jag, utan många människor som är beroende av hur det går.
Vad driver dig?
– Att jobbet är väldigt roligt. Jag blir otroligt glad när våra kunder väljer att handla här. Det blir ett kvitto på att vi gör rätt saker. Jag vill att det ska kännas lite som att vara hemma när man är i butiken, att kunderna känner att de är viktiga och att vi lyssnar på dem.
Arbetar mycket
Hur mycket Katharina Arvidsson arbetar har hon aldrig räknat ut. Det är klart mer än en vanlig 40-timmarsvecka, men ändå mindre än tidigare perioder då hon arbetade upp verksamheten i en ny butik. En vanlig arbetsdag börjar vid 7, senast, och slutar vid 17–17.30. Det är blir många möten och samtal, och åtminstone någon runda i butiken för att se att allting funkar.
Till det kommer aktiviteter efter arbetstid. Häromdagen var hon ute och sprang tillsammans med några anställda i Ica-klassikern. Några dagar dessförinnan var det ett evenemang på Lysingsbadet för att fira en certifiering,
Ibland har barnen klagat och sagt att hon bryr sig mer om personalen på Maxi än om dem. Privat har Katharina levt i två förhållanden, där hon och mannen gått skilda vägar. Frågan är ganska given: har hon jobbat för mycket?
– Det är troligt att det påverkat, ja. Inte på senare år, men längre tillbaka. När vår äldsta dotter var liten, då arbetade jag väldigt mycket.
Tre barn, två bonusbarn, ett bonusbarnbarn – men två spruckna förhållanden. Är det ett bra facit i privatlivet?
– När du säger det så... Ja, jag trivs bra med livet. Jag är otroligt tacksam för mina barn, mina syskon och deras familjer. Jag har många människor omkring mig.
Katharina Arvidsson om:
Centrum kontra Ljungheden:
– Det finns säkert de som ser mig som en skurk som förstör för centrumhandeln. Det är tråkigt, och jag kan bli ledsen för det, men jag tycker själv inte alls att det är så. Jag ser ingen motsättning utan tycker att vi kompletterar varandra. Jag tror inte att det skulle gå bättre i centrum om alla butikerna lade ner här ute. Möjligen för Hemköp, men inte för någon annan.
Framtiden:
– Handeln online kommer att öka. Vi vill bygga ut butiken och bygga en drive thru där man själv kan hämta sina varor. Cafédelen ska utvecklas. Gäller det mat och måltider ska man hitta det mesta hos oss. Jag har inga planer på att dra mig tillbaka. Jag vill inte ha det bekvämt, att sitta på rivieran är inget som lockar mig.
Två röster om Katharina:
Elisabeth Swahn, vän och kompanjon i butiken i Eksjö:
– Ja, herregud. . . en fantastisk person och en av mina äldsta vänner. Måste vara en av världens mest arbetssamma och målinriktade människor. Vi hade väldigt roligt när vi drev butiken i Eksjö tillsammans. Vi var unga och orädda och fulla av självförtroende. Vi var fast övertygade om att vi skulle göra det bättre än den tidigare ägaren (skratt). Redan då sa Katha att hon skulle driva en stor butik en dag. Det var inget jag ville, så på det sättet var vi olika. Det är något jag tänkt på efteråt. Sen flyttade hon till Växjö och jag skaffade barn, men vi har behållit kontakten genom åren.
Leif Rydén, styrelseordförande Ica Maxi Västervik:
– Hon är öppen och väldigt socialt begåvad. I kundundersökningar brukar personalen få bland de högsta betygen i hela landet. Det tror jag till stor del beror på Katharinas ledarskap. Hon är empatisk och får de anställda att känna sig inkluderade och att hon lyssnar på dem. Flera har följt med ända sedan Rimi-tiden, vilket är ett bra betyg i sig. Samtidigt har hon förstås en stark drivkraft och genomför det som är bestämt, både i företaget och privat. Min roll är att stötta och vara ett bollplank. Vi har rätt högt i tak och är inte alltid överens, men brukar bli det till slut. Till syvende och sist är det förstås hon som bestämmer.