Hon bollades fram och tillbaka

Det är tidig lördagsmorgon och ute skiner höstsolen. Carina håller precis på att avsluta frukosten och vi slår oss ner vid köksbordet en trappa upp.- Jag har bott på tre barnhem och jag kom till det första när jag var tio-elva år.Carina har många traumatiska minnen från sin uppväxt och eftersom hon hade dåliga hemförhållanden tillbringade hon barndomen på barnhem och i fosterhem.Under en tioårsperiod bodde hon på tre barnhem och i fem fosterfamiljer.- Jag var som en boll som bollades fram och tillbaka. Jag visste inte var jag skulle befinna mig dagen efter och jag minns att jag frågade mina fosterföräldrar "Var ska jag bo i morgon?".På barnhemmen kunde det hända att hon blev inlåst eller inte fick någon mat, om hon inte gjorde som hon blev tillsagd. Hon minns en sjuksköterska som bad henne att sluta gråta, "du har ju sår under ögonen".- Jag var så otrygg att jag gick in i ett olåst förråd, drog ner kuddar och lakan på golvet och burrade in mig. Jag ville ha trygghet.Hon söker fortfarande efter trygghet och pekar på alla gosedjur och dockor i lägenheten. De ger henne trygghet.- Jag kan fortfarande känna mig övergiven. En psykiater jag pratat med säger att det kan bero på att jag inte har gosat tillräckligt med mina föräldrar.Carina målar i olja och pastell, spelar piano och gitarr. På väggarna hemma hänger många av hennes oljemålningar och många har sagt att hon borde sjunga i kör.- Men det har inte blivit av och helst vill jag nog sjunga solo. Jag hade högsta betyg i sång och musik i skolan.Under de senaste tio-tolv åren har hon mått ganska bra och hon trivs bra i sin stora lägenhet i Ankarsrum. - Men det är något som fattas. Jag önskar att jag hade någon att dela livet med. Men det måste vara en bra person som har jobb och som inte har några missbruksproblem bakom sig. En stark person som orkar med mig när jag mår dåligt och som kan ge mycket kärlek. Jag har fått så lite kärlek i livet och det har satt sina spår.Carina tänker mycket på det som hänt.- Jag har inte många ljusa minnen utan det är mest mörker.Efter tiden på barnhem och i fosterhem hamnade Carina på Norra sjukhuset i Västervik. Då var hon 22 år.- Det hände mycket hemskt där. Förhållandena var vidriga och jag var väldigt rädd och hade ångest. Det hände att jag blev inlåst och jag fick en massa mediciner och blev nerdrogad. En gång höll jag på att dö och fick föras i ilfart med ambulans till hjärtmedicinska.Carina ska snart berätta sin historia och bidra med fakta till den statliga utredningen "Vanvård i den sociala barnavården".- Jag tycker att jag är värd upprättelse. Jag tycker det. Med tanke på det jag har gått igenom. Verkligheten är ju dessutom alltid värre. Den går inte upp mot det jag har berättat här i dag.

Hon bollades fram och tillbaka

Carina Gustafsson har haft en tuff uppväxt på tre barnhem och i fem fosterfamiljer. Snart blir hennes berättelse en del av den statliga utredningen "Vanvård i den sociala barnavården".