I morgon, onsdag, är det ledarhundens dag. Det betyder lite extra uppmärksamhet mot de ledarhundar som synskadade till en enklare vardag. För Britt–Marie Thörngren, som är helt blind sedan 2009, ger pudeln Snookie en svårslagen trygghet – och livskvalité.
– Hon betyder oerhört mycket, tillsammans med henne har jag en helt annan kvalité i livet än tidigare. Visst gick jag ut på promenader ensam också, men det gick ju i snigelfart, säger hon och skrattar.
– Att gå en promenad tog så lång tid innan så det var inte klokt. Nu när jag har Snookie går det mycket snabbare, vi går i vanlig promenadtakt, säger hon och klappar om sin kompis under bordet i vardagsrummet.
Britt-Marie är helt blind sedan 2009. Innan dess hade hon haft kraftigt nedsatt syn sedan 1970-talet. Då drabbades hon av regnbågshinneinflammation, som gjorde henne helt blind på ena ögat och kraftigt synnedsatt på det andra.
– När jag förlorade synen på det andra ögat 2009 blev läget ett helt annat än tidigare. Om man kan se lite kan man till exempel se var ett övergångsställe är, eller var en trottoar slutar. Nu kan jag inte se ett smack.
– Nu får Snookie vara mina ögon istället, konstaterar hon.
Den fyraåriga pudeln vet precis hur hon ska leda matte på skogspromenaderna och kryssar vant mellan stenar och rötter på skogsslingan bakom lägenheten på Långrevsgatan.
– Hon har ett tiotal inövade rutter där hon vet precis hur vi ska gå. Det fick vi hjälp av instruktörer med när hon kom till mig.
Den vanliga promenaden till bussen går också i ett högt tempo.
– Här brukar vi ha bråttom, det är därför hon håller hög fart, säger Britt–Marie och skrattar igen.
Plötsligt stannar Snookie vid en stolpe – och får godis. Helt enligt instruktionerna.
– Här ska hon stanna, då vet jag var vi är och hur långt det är kvar. Ibland vimsar jag till det, men hon har nästan alltid koll.
Där Britt–Marie är, är Snookie också.
– Det är meningen i alla fall. Hon ska ju fungera som ett hjälpmedel helt enkelt. Det händer att folk inte ens märkt att Snookie är med. "Oj, låg det en hund under bordet" händer det att folk säger när jag är på SPF-möte. Då har de inte märkt av henne på hela tiden.
– Men häromdagen blev jag nekad att komma in på en restaurang. Det var tråkigt för det har bara hänt vid något enstaka tillfälle innan. Som tur är brukar det alltid gå bra, så jag blev ganska paff när vi inte fick komma in.
Snookie ger också en annan form av trygghet.
– För några år sedan när jag gick på min vanliga slinga i skogen var det faktiskt någon som tog tag i mig. Det gick bra och jag bara gick vidare direkt, men det var obehagligt för jag såg ju inte vem det var eller nånting. Med Snookie tror jag inte att någon skulle våga göra något sånt, säger hon.