Carolines första tatuering var hennes för- och mellannamn i nacken. Den går inte längre att se, hon tatuerade över den för länge sedan.
På den tiden var tatueringar mest en cool grej. Idag är det mer än så.
– Tatueringar är ett stort intresse. Jag tycker det är fint och hade känt mig naken utan dem, säger hon.
Benen, armarna, händerna, halsen och ansiktet – det är gaddar överallt.
Det är i alla fall åtta år sedan Caroline på riktigt började fylla kroppen med tatueringar. Tanken från början var kanske inte att det skulle bli så många som det faktiskt har blivit, men det växte fram med tiden.
Ett tag tatuerade sig Caroline en till två gånger i månaden.
– Jag har ingen speciell stil, utan har gjort lite av varje. När jag väl kommer på vad jag vill göra så brukar jag köra direkt. Det blir lätt ganska impulsivt, säger hon.
Det finns ändå en tatuering som hon övervägde fram och tillbaka i flera omgångar innan hon skaffade – sin första ansiktstatuering.
– Innan jag gjorde hjärtat över mitt högra öga så tänkte jag både en och två gånger.
Fördomar är ingenting som oroar Caroline. Hon har aldrig känt sig rädd för att vad andra ska tycka.
– Det har hänt att jag sett hur folk tittat och snackat, men jag bryr mig inte om vad andra tycker. Det viktiga är att jag tycker om mina tatueringar och trivs i dem, säger hon.
– Just fördomar är inte något som jag direkt märkt av. Det är väl i så fall att jag måste ha långärmade tröjor på jobbet, men annars har det varit lugnt.
I stället upplever Caroline att responsen varit bra och många gillar hennes tatueringar. De tycker det är coolt att hon vågar sticka ut i mängden. För det gör hon. På ett bra sätt.
I dagsläget är det lugnt på tatueringsfronten. Det eftersom Caroline är gravid och väntar barn i november.
– När jag får tatuera mig igen kommer jag nog först skriva in nästa barns namn. Annars har jag inte någon specifik idé just nu.
På tal om barn och tatueringar – vad skulle du säga om din framtida femtonåriga dotter frågar om hon får tatuera sig?
– Då skulle jag nog bli ganska stressad, och det vet jag att min mamma också var när jag var i den åldern, säger Caroline och skrattar.
Bortsett från åldern skulle Caroline inte ha något emot om hennes barn gick samma gaddade väg.