Sibylle Loo är sjukhuschef på Västerviks sjukhus.
Som chef på kommunens största arbetsplats ansvarar hon för cirka 1 200 medarbetare.
De tuffa förutsättningarna läser vi ofta om. Vi blir alltfler äldre som behöver vård när det är det fattas sjuksköterskor lite överallt och ekonomin är begränsad.
Omgiven av försenade byggprojekt, personalbristen, överbeläggningar och pandemin vill Sibylle Loo se det positiva som händer i sjukhuset. Ljuspunkter som överskuggar problemen.
– Det ges så mycket vård här. Patienterna är oftast nöjda och tacksamma för den kompetens de blir bemötta av. Vi kan behandla mycket och att det funkar är fantastiskt, säger hon en förmiddag på sitt arbetsrum i en glugg mellan sina möten.
Som utbytesstudent kom Sibylle Schneider till Umeå för att plugga till läkare. Hon hade lämnat landsbygden utanför Köln och hamnade i Lycksele som AT-läkare. I Norrland träffade hon sin blivande man, Hans Loo. De fick barn och flyttade till Kalmar.
– Jag ville dit för att det är vackert där. Vi fastnade och började jobba där, berättar hon.
Det blev 23 år på anestesi- och intensivkliniken där hon blev verksamhetschef och hade även uppdrag inom regionledningen.
När Henrik Holmberg valde att sluta lockade tjänsten som sjukhuschef i Västervik, där hon tidigare jobbat som narkosläkare. I april tillträdde hon som chef för det som flera gånger utsetts till Sveriges bästa mellanstora sjukhus.
– Jag gillar utmaningar och att lära mig nya saker. Jag vill utvecklas och ta ansvar. Jag kände mig välkommen och trivs bra. Jag var ju inte helt okänd här.
Hon veckopendlar de 14 milen från Kalmar och bor under arbetsveckorna i sommarstugan i Västrum.
– Det funkar bra. Fyra dagar av fem är jag här, ibland kan jag jobba på distans.
Huvudentrén till Västerviks sjukhus.
Sibylle Loo tycker att hon haft nytta av sin bakgrund som läkare och som insatt i regionens arbete.
– Men man måste inte vara läkare för att vara sjukhuschef. För mig har det underlättat i jobbet, att förstå varför vissa saker fungerar så, säger hon om uppdraget vid skrivbordet och i konferensrum.
Saknar du närheten till patienter och kollegor?
– Jo, det är dilemmat. Mänskliga möten är kärnan i vården. Nu kan jag inte jobba som narkosläkare. Men jag vet hur det känns och jag försöker hjälpa personal och patienter genom att driva de viktiga frågorna. Jag kan se helheten, hur det fungerar.
Tar du med dig jobbet hem eller kan du släppa det när du slutat?
– Som chef funderar jag ofta på vad som kan göras bättre. Jag reflekterar och får idéer. Men det är inte så att jag ältar problem.
Lyftkranarna jobbar vid psykiatribygget vid Västerviks sjukhus.
Om att vara chef för största arbetsplatsen och alltid vara utsatt funderar hon ibland:
– På sätt och vis tänker jag på det utifrån uppdraget att ge vård till invånarna, att ha ett fungerande akutsjukhus trots alla påfrestningar. Men utan alla medarbetare skulle vi inte ha något sjukhus. Vi gör det tillsammans.
Hur vill du vara i ditt ledarskap?
– Jag hoppas att de tycker att jag lyssnar på dem, på deras synpunkter. Jag vill ha delaktighet. Jag pekar inte med hela handen, det har inte behövts, men jag kan göra det om det behövs, svarar hon.
Kan det inte kännas hopplöst att försöka leva upp till kraven med för lite pengar och för lite personal?
– Nej, jag känner inte hopplöshet. Jag vet hur det fungerar. Vi kan inte lösa allt. Det är en samhällsfråga. Men tillsammans kan vi alltid påverka en liten del, tycker chefen på Västerviks sjukhus.
Så skyndar hon vidare genom kulvertarna till nästa möte.
Uppdraget för Västerviks akutsjukhus är att ge invånarna vård.