Hiroshima får aldrig glömmas

Om det är en plats på jorden som de mäktigaste politiska ledarna borde besöka - gärna gemensamt - är det den japanska staden Hiroshima. Och särskilt de politiska ledare, som leder länder utrustade med kärnvapen. Amerikanska bombanfallet den 6 augusti 1945 mot Hiroshima dödade omedelbart 129 000 människor. Dubbelt så många antas ha omkommit senare av strålskadorna. Ännu i dag, 63 år senare, dör fortfarande människor i sviterna av bombanfallet. Går det egentligen att förstå detta? Jag undrar det. Ett oktoberbesök i Hiroshima etsar sig fast i minnet. Borgmästarna i Hiroshima och Nagasaki, som också bombades (med 70 000 döda som följd), driver aktiv opinionsbildning i frågor om nedrustning och total eliminering av kärnvapen. Men tyvärr med mindre framgång. Runt 20000 kärnvapen lär finnas runt om i världen. Nedrustningssamtalen är i dag inte högt prioriterade. Ingen vill ge upp sitt kärnvapeninnehav. Ett land som Iran misstänks vilja skaffa sig kärnvapen. Obegripligt är hur politiska ledare kan agera så här, tycker vi efter ett besök i Hiroshimas minnesmuseum. Här berättas historien bland annat om en kvinna som den 6 augusti 1945 satt på trappan utanför en bank före öppningsdags och som träffades av strålningen från amerikanska atombomben Little boy. På trappan utanför banken som kvinnan satt finns i dag bara en svart skugga. Det var allt som var kvar av henne. I museet finns en bild på trappan. Eller den unga flicka, som blev symbol för hela nationen. Hon drabbades av leukemi till följd av bombanfallet. Hon gjorde för att skingra smärtan och sorgen papperstranor dag ut och in. Ännu i dag ser vi hur japanska unga känner respekten för henne och pappersdrakarna. En av de verkligt få byggnader som finns kvar efter bombningen i Hiroshima är Internationella handelshammarens lokal. Mirakulöst nog finns skalet av byggnaden kvar med till och med kupolen relativt intakt. Byggnaden ligger öde. Ingen får komma in. Den är upplyst. Den står som ett monument över ett katastrofalt beslut att bomba två större städer. Hur resonerade amerikanerna före beslutet om bombfällningen? Den officiella tolkningen är att USA:s ledning ansåg bombning nödvändig, då en planerad invasion av fastlandet hade blivit alltför kostsamt i människoliv. Enbart i kriget mot Japan hade USA förlorat 200000 soldater. Kritiker mot bombbeslutet menar att Japan redan före bomben förberedde sig för en kapitulation. Användningen av atombomben var, menar kritiker, mer tänkt som avskräckande mot den framtida fienden Sovjetunionen, som misstänktes vilja utöka sitt inflytande i Fjärran östern. Oavsett hur det var med det är det civilbefolkningen som fått lida och ta bördorna. Hiroshimamuséet skildrar objektivt vad som hände den 6 augusti 1945. Intrycket är att museet också öppet deklarerar att japanerna under kriget begått fatala misstag. Det är sällan sådan uppriktighet noteras. I dagarna har chefen för japanska flygvapnet, Toshio Tamogami under nesliga former avskedats efter det att han i en uppsats menat att Japan inte hade någon större skuld för vad som hände under andra världskriget. Han menade att angreppet på Pearl Harbor var försvarligt. Det är också med viss besvikelse vi i museets gästbok konstaterar att få av världens ledare varit här. Från Sverige noteras besök 1981 av Olof Palme i sällskap med sovjetiske säkerhetsgurun på den tiden Georgi Arbatov. PS. Det enda lilla missnöjet under vårt tvåveckorsbesök i Japan var att min hustru Marie-Louise, i Osaka, råkade hamna på fel tåg tillbaka till Tokyo. Här går tågen med tre minuters mellanrum. Vännerna Eva, Claes Thorson och jag hamnade på tåget 11.15 och hustru på tåget redan klockan 11.12. Men vi återförenades i Tokyo. DS

Hiroshima får aldrig glömmas

I sin tredje och sista kolumn om sitt Japanbesök berättar Bertil Jobeus om atombomben över Hiroshima.