Heta uppdrag för VT:s reporter

- Följ väggen, och sök av rummet för att se om där finns några personer, instruerar Erik Flink, brandman på räddningstjänsten i Västervik, och jag nickar till svar genom andningsmasken.

Vi befinner oss på det stora övningsområdet utanför brandstationen, där en möblerad lägenhet byggts upp. Iklädd full brandskyddsmundering, vilket är rätt så tungt och svettigt, ger jag mig in i huset. Erik Flink följer med, någon meter bakom. Regel nummer ett - man går aldrig in i ett brandhärjat hus ensam.

Uppför en trappa, och in i lägenheten. Det är mörkt och rökigt, och jag är tacksam över ficklampan som leder mig fram genom rummen. Hjärtat dunkar, men jag fokuserar på uppgiften. Plötsligt ligger en liten docka framför mig på golvet.

- Jag har hittat ett barn!

Vi backar ut och lämnar över det räddade "barnet" till brandmannen Jörgen Kurvinen, som står på pass utanför huset. Sedan in igen. Efter att ha gått fel några gånger, och snubblat över en och annan stol, hittar jag ännu en docka - den här gången i vuxenstorlek. Vi släpar ut den, söker av rummet ännu en gång, och konstaterar sedan att uppdraget är slutfört.

- Det där gjorde du bra, berömmer Erik Flink, medan jag pustar ut och tar av mig den varma andningsmasken.

Nästa uppdrag är att släcka en eldsvåda i en hög lastpallar, med hjälp av en brandslang. Jörgen Kurvinen och Erik Flink häller på några hinkar diesel som bränsle, och snart slickar lågorna taket i containern. Munstycket på slangen är ställbart, och det gäller att först sikta in sig på den farliga brandröken, med en bred stråle. Jag kryper ihop på marken, och riktar strålen dit lågorna är som störst. Det är enormt tryck i brandsprutan, och när jag väl hittat rätt teknik går det ganska snabbt att få stopp på elden. Puh!

Så snart jag torkat svetten ur pannan är det dags att lyfta mot högre höjder. Med hjälp av en 32 meter hög hävare är vi snart högre upp än brandtornet, och får en vidunderlig utsikt över omgivningarna. S:t Petri kyrka ståtar över stadssilhuetten, och långt borta skymtar Spårö båk. En belöning som heter duga.

- Vi har anpassat hävaren efter bebyggelsen, säger Jörgen Kurvinen, och förklarar att man får plats med både rullstolar och bårar i korgen.

Väl nere på marken igen berättar Erik Flink att vardagen för en brandman sällan är så actionspäckad som den här eftermiddagen. Den allra största delen av arbetstiden handlar om att utbilda och informera allmänheten, för att på så sätt förebygga olyckor.

- De bästa olyckorna är de som aldrig sker.