Hemvändarkväll som Nyårskonsert

Nog verkar det våghalsigt att dra igång en konsert redan kl 18 en vanlig vardag. Det är ju först då som många slutar arbeta. Men årets första vardag är kanske är annorlunda, för det kom riktigt mycket folk till Nyårskonserten i Bryggaren. Så var också Christina von Kern affischnamnet. Samt hennes partner från de senaste två gångerna, Niklas Andersson. För Christina är det frågan om en hemvändarafton. Och efterlängtad är hon, det märks direkt när hon gör entré.
Hur känns det att komma hem till Västervik? Nervöst?
Niklas ställde frågorna. Och Christina mumlade att det är väl ungefär som för dig att komma hem till Bollebygd.
Det händer att de sjunger där också, och gissa vem som är nervös då! Men i själva verket är det hela ett spel. Både Christina och Niklas kan sina roller och vågar ta ut svängarna. Har de så Mats Sköldberg vid flygeln ger detta en extra säkerhet. De tre kan varann. Och är överens om hur allt ska låta. Ljudtekniken (MixArt) kan få vissa problem genom att tal- och sångflödet har olika vägar ut för ibland skiftar artisterna, särskilt Niklas, så snabbt att allt han har på hjärtat inte hinner riktigt ut. Men den nöten är så alldaglig på dagens scener att knappt någon bryr sig längre. Man förstår ungefär vad det handlar om.
Det är två år sedan de tre nämnda senast var här, den gången i Sankt Petri kyrka. Bryggaren är tveklöst en lämpligare lokal. Nykomlingen i dagens ensemble var basisten Dennis Malmgren, Västerviksbo men med sin elbas mest känd från Oskarshamn Big Band. Det pålägget på kompsidan var snyggt.
För Christinas del är det sjunde gången, om jag har räknat rätt. Själv sa hon sjätte från scenen. För Niklas är det tredje gången. När han kom in i bilden innebar det ett lyft. Manliga musikalartister kan ofta låta besvärande enahanda. Niklas Anderssons har lagt sin ribba högre.

De två senaste åren har Christina von Kern mest hållit till på Wallmans i Oslo. Niklas Andersson har rört sig mera. Ändå är de två totalt samspelta när det bär av. Likafullt är det olikheterna dem emellan som ger föreställningen en speciell ton. Christina är balladstjärnan, med drag åt allvaret. Och tänk på rösten! Niklas är den som då och då, och alltid plötsligt, sprejar in det glada humöret. Mot slutet av kvällen får han till exempel hela publiken att resa sig upp och hänga med Nej, "leva med" är sannare beskrivning.

Nyårskonsert alltså. Med två högst rutinerade musikalartister. Enbart musikalklipp blir det dock inte, även om grannskapet känns hela tiden. Men många blir låtarna, långt över tjoget. Några exempel får jag plats med. Nat King Coles "To love and be loved in return". Fats Wallers "Ain´t missbehaven". Niklas i en snitsig version av "Chapeau claque och Cadillac". "Somewhere over the rainbow" som duett, behagligt fri från något Judy Garland-komplex. Huvuddelen naturligtvis amerikansk. Men lite svenskt hade smugits in, som "Guldet blev till sand" ur Björn och Bennys "Kristina från Duvemåla".

Det första extranumret kändes säkert lika starkt både på scenen och i salongen. Kärleksduetten ur Miss Saigon som Niklas och Christina sjöng tillsammans på Göta Lejon 1998. Jag tror att det var där deras idé om gemensamma föddes. Den får minsann gärna hålla i sig.
Någon turné är de inte ute på i år, men en chans till finns för den som missade måndagen. Torsdag kväll i Vimmerby!