Marina Kramroz och kompisen Jessie Stigsson är båda bostadslösa. Jessie har varit det i två år, även om hon ofta lyckats få tak över huvudet genom tillfälliga lösning, som att sova hos bekanta. "Det känns som att vi blir fler och fler", säger hon.
Marina Kramroz är ett känt ansikte bland de som rör sig på gatorna i Västervik. Hon har varit hemlös i många år, och ofta bott utomhus. Ibland har hon tillfälligt husrum hos en vän, eller som för ett år sedan i Vinternatts stuga.
Sedan några veckor tillbaka tillbringar hon nätterna på en offentlig toalett i Västervik. Exakt var vill hon inte berätta i tidningen, hon är rädd att förlora sin sovplats.
– Jag bodde hos en gubbe ett tag, men han var elak så då sket jag i det. Jag har varit misshandlad tidigare, och fått nog av sånt, säger hon.
På kommunen har Marina periodvis erbjudits olika typer av hjälp. Just nu är budet från socialtjänsten att hon kan få hjälp att lämna stan, men det vill inte Marina. I Västervik känner hon sig hemma, och har vänner som hjälper henne. Skulle hon tvingas flytta, då "går det åt helvete", tror hon.
– Sen har jag svårt att anpassa mig till att vara i en lägenhet. Jag har varit hemlös så länge.
Hur överlever du när det är kallt ute?
– Man klarar sig. Jag är van.
Marina Kramroz är ett känt ansikte för många som rör sig på gatorna i Västervik. När vi träffar henne får hon en gratis klippning och en kopp kaffe på frisörsalongen Samsax i Galleria Tullporten.
Vinternatts Linda Åkerman, som engagerat sig i Marinas öde, berättar att hon är streetsmart. Får hon kontakt med någon som har panik över att tvingas bo på gatan en natt kan hon säga "häng på Marina, då klarar du dig". Marina vet var det är säkert att gå, var man kan få mat och var man inte riskerar att frysa ihjäl.
Samtidigt har även Marina råkat illa ut. Vid ett tillfälle hamnade hon på akuten för att hon var så nedkyld. Kroppstemperaturen låg på 35 grader och Marina kunde inte röra sig.
Vilken hjälp skulle du behöva från samhället?
– Jag har ansökt om sjukersättning, så jag ska slippa tänka på mat för dagen varje dag. I somras hade jag velat få bidrag för att få åka och hälsa på mina barn. Men jag fick inget.
Marina Kramroz har varit bostadslös i många år.
Marina ser dåligt på grund av grå starr och hon har nästan inga tänder kvar i munnen. Genom Vinternatt och företaget Dentalgruppen har hon fått hjälp till tandläkare och hon hoppas socialtjänsten ska hjälpa henne med glasögon. Hon har sökt socialbidrag, men fått avslag då hon inte skickat in alla dokument som behövs, och inte följt sin vårdplan.
– Samtidigt har läkaren sagt att inte går att göra en vårdplan så länge hon bor ute, säger Linda.
Genom Linda möter vi också ett hemlöst par som bor i en skogsdunge. De trodde de fått napp på ett boende, men hyresvärden backade ur i sista stund. Den enda lösningen har blivit ett tält i skogen.
Tältet står under en uppspänd presenning, för att få lite extra skydd mot väder och vind.
– Vi har fått ett bättre tält också, men vi har inte kunnat sätta upp det på grund av blåsten, säger kvinnan, som inte vill gå ut med namn och bild.
– När det blir bättre väder ska vi sätta upp det nya tältet.
Linda Åkerman från Vinternatt har ordnat ett värmeaggregat till några av stadens hemlösa.
Den här dagen är Linda här med ett värmeaggregat, som förhoppningsvis ska hjälpa paret när det blir kallare ute.
Välvilliga medmänniskor har skänkt liggunderlag och sovsäckar, men paret oroar sig för hur det ska bli när det blir kallare ute, om de inte får tag i någon bostad.
Någon vecka senare följer vi med Linda under en kväll när det blåser iskalla vindar i Västervik. Hon får ett sms. En ung kille, som hon känner sedan tidigare, undrar om det finns plats i hennes stugor. Han har ingenstans att sova i natt.
En ung kille undrar om det finns plats i någon av Vinternatts stugor en kväll när det blåser iskallt i Västervik. Han har ingenstans att sova i natt.
Det finns det, så Linda åker och hämtar honom. Killen är bostadslös, men kan ofta få tak över huvudet genom att sova hos andra. Ibland övernattar han i trappuppgångar eller på andra ställen där han lyckas ta sig in.
Framme i stugan bäddar Linda åt honom, medan hennes make Pauli fixar ett mål varm mat och sätter på värmen.
Det finns plats i en av Vinternatt-stugorna, så Linda åker och hämtar killen. Han är bostadslös, men kan ofta lösa tak över huvudet genom att sova bekanta.
Men ibland, när han inte har någon att bo hos, övernattar han i trappuppgångar.
Vi möter också Alexander, 25, som vistats i Västervik sen i våras. I början hade han jobb och bostad, men när jobbet försvann stod han utan tak över huvudet.
– Den första gången jag blev bostadslös bodde jag i Växjö. Då gick jag till kommunens akutjour, och fick hjälp "pang bom". Jag fick bo på ett vandrarhem en vecka, tills det löste sig.
Alexander, som egentligen heter något annat, har varit bostadslös sedan i maj. Bilden är en genrebild.
I Västervik var det inte lika lätt. Alexander berättar att han ursprungligen är från en annan kommun, men att Skatteverket nu registrerat honom som försvunnen. Hjälpen Västerviks kommun erbjöd var en bussbiljett till hemkommunen, där hans mamma bor. Men Alexander har inte bott där på länge och vill inte tillbaka dit.
– Jag har levt som en "vandrare", men har alltid klarat mig och lyckats få jobb så jag kunnat hyra lägenhet. Men nu var det som att springa in i en vägg.
Vad gjorde du då?
– Jag har sovit ute. Jag har sovit i en lekstuga på en gård, i ett elhus, på terrassen till vandrarhemmet där jag bor nu. I början var lite regn och rusk ingen fara, då kunde jag cykla runt en hel natt. Men sen har jag hittat så mycket jag kan där man kan gå inomhus. Men man kan aldrig slappna av. Jag har fått dricka alkohol för att kunna somna.
Alexander har även druckit för att hålla värmen under kalla nätter. På frågan om hur han känt sig under den här tiden svarar han först "väldigt ensam".
– Man blir paranoid och ser hjärnspöken överallt. Du lever för sekunden. Du fryser, du är hungrig, du vet ingenting om vad som ska hända. Vart ska jag fly? Man tappar verklighetsuppfattningen till slut.
Alexander, som bara är 25 år, har varit bostadslös även tidigare i livet.
Bilden är en genrebild.
Vissa nätter har Alexander fått sova över hos sin flickväns pappa, eller bott en natt på ett vandrarhem. Men inget har funkat i längden, och snart har han varit ute på gatan igen.
Sedan en vecka är han tillbaka på vandrarhemmet, efter att socialtjänsten gått in och tillfälligt hjälpt honom med kostnaden. Han har samhällstjänst hos en lokal idrottsförening för ett rattfylleribrott han begick för några år sedan men söker nu aktivt jobb och lägenheter.
–Sen jag kom hit har jag sluppit känna den ständiga stressen över var jag ska bo. I söndags ringde jag 25 hyresvärdar. I morgon har jag en arbetsintervju.
Alexander säger att han inte har några höga krav på livet.
– Jag vill bara ha någonstans att sova, ett kylskåp och en spis.
Alexander, som egentligen heter något annat, säger att det finns många hemlösa i Västervik.
Bilden är en genrebild.
Under sin tid som bostadslös i Västervik har Alexander träffat andra i samma situation.
– Det finns extremt många uteliggare här, 10-15 stycken. Man hör ju att varje enskild kommun har skyldighet att värna om sina kommuninvånare, men ingen gör det, utom Växjö då. Politikerna säger att ingen är hemlös frivilligt, men vem fan väljer att vara hemlös? Det skulle behövas ett härbärge där man kan få en säng, en toalett och ett lås på dörren. Någonstans där de kan få lite hjälp och psykologisk motivation att ta tag i sina liv. Då kan de också komma tillbaka.
Alexander heter egentligen något annat.