Smugglarna säger att det är i dag vi ska åka. Det är den sista dagen i mitt hemland. Tiden går jättefort. Alla försöker leva och njuta av varje sekund, nu när vi är tillsammans.
Ingen vet när eller var vi ska samlas igen. Familjen sitter tillsammans. Mina systrar leker med mina barn, alla försöker att inte gråta.
Min mamma hjälper mig att packa mina saker. Nu bor vi inte längre i mitt hus eller i min föräldrars hus. Det är farligt att vara i de husen, så vi har hyrt ett annat. Våra saker blir färre och färre för varje gång vi flyttar från ett hus till ett annat. Vi lämnar mycket, vi tar bara med saker som vi behöver för att leva.
Jag ville säga hej då till mitt hus. Jag ville säga hej då till huset som jag gifte mig i, och som mina barn växte upp i, till huset där min brudklänning finns, mina barns fotografier och deras leksaker. Jag ville ta min mans tröja med mig, för att känna att han följer med oss.
Jag ville säga hej då till min familjs hus där jag lekte med mina syskon. Från balkongen ekar våra röster från när vi fikade tillsammans, när min syster berättade och berättade medan hon rökte.
Nej, jag kan inte säga hej då till mina hus. Jag måste koncentrera mig på vad jag ska ta med mig. Smärtstillande medicin till barnen, jackor, och mina dokument, lite mat och godis. De sakerna behöver jag. Men det känns ändå som att jag glömt något. Jag tittar igenom mina saker. Allt vad jag behöver finns ju här, men jag känner fortfarande att jag saknar något.
Bilen tutar. Smugglarna kommer. Jag vågar inte se min mamma i ögonen. Jag bär min väska på ryggen och tänker; hur man kan man bära sitt liv på ryggen? Hur man kan packa ner hela sitt liv?
Jag kramar min mamma länge, jag känner hennes doft och lyssnar på hennes andning, och vill spara det i mitt hjärta. Min pappa står bredvid mig, och säger; ”Må Gud beskydda er”. Jag tittar på hans ansikte och ser tidens spår. Hans ögon är fulla av tårar. Jag kramar honom och lägger mitt huvud på hans axel. Mina systrar gråter.
Det är dags att lämna landet. Vi kliver in i bilen. Jag öppnar bilfönstret och tittar på min familj utan att säga något. Det känns som att mina föräldrar är mina söner, att de behöver mig, och jag lämnar dem ensamma. I sina ögon ber de oss att inte åka, samtidigt som de släpper iväg oss, för att skydda oss. Ibland låter man sina älskade åka långt bort för att de inte ska skadas.
Bilen startar och resan börjar. Ingen vet hur, när, eller var den ska sluta. Barnen gråter och vinkar, de ropar mina föräldrars och systrars namn och ber om att inte få åka. Jag tittar genom fönstret och vinkar till mina kära, tills jag inte ser dem mer. Och där och då visste jag vad jag skulle sakna. De finns kvar i mitt hjärta, minnen, från alla vägar jag gått, huset som jag levde i, min familj. Hej då mitt hjärta. Hej då mitt hemland.