Hellre liberalism än folkpartism

Ola Mårtensson besökte Folkpartiets riksmöte i helgen och gör i dagens kolumn en del reflektioner över Folkpartiets Europapolitik.

Västervik2009-03-13 00:06
Ola Mårtensson
Första intrycket av Folkpartiets riksmöte i Linköping förra helgen - en affisch uppställd alldeles utanför ingången till koncert- och kongresscentrat. På affischen stod "Ja till Europa". Föga överaskande budskap - det var ju FP jag skulle besöka. Folkpartiet är ett Europapositivt parti, kanske det mest EU-entusiastiska vi har i Sverige. Inget parti har fler federalister, inget parti har fler euroanhängare, inget parti vill gå så långt som FP i samarbetet. Senast i måndags såg vi prov på det när två Folkpartiriksdagsledamöter skrev en debattartikel här i VT om folkpartiets feministiska Europa. Till deras inlägg återkommer jag strax.En partiarbetare jag träffade på sa att affischen "Ja till Europa" endast skulle användas vid detta tillfälle och inte kommer att marknadsföra Folkpartiet i Europaparlamentsvalrörelsen. Jag hoppas nämnde partiarbetare har rätt. För det finns en risk i att de mest positiva och de mest negativa målar fram valrörelsen att handla om ett ja eller nej till EU. Precis som valrörelsen 1995, 1999 och 2004. Låt oss ta ett kliv vidare och se på sakfrågor. Vad det är vi vill arbeta med i Europaparlamentet. Folkpartiet ska inte skämmas över att partiet är Europapositivt, lika lite ska andra EU-vänliga partier göra det. Däremot spelar budskapet en viktig roll i en valrörelse. Blir då det allt övergripande budskapet ett ja till något vi redan sagt ja till, då urvattnas valrörelsen.Europaparlamentsvalet handlar inte om blockpolitik i främsta ledet, utan om partigrupper. Tack och lov för det. Folkpartiets tidigare opinions- och valkomet, Marit Paulsen toppar återigen listan till Europaparlamentet. Tillåt mig tvivla på att hon kan göra om tidigare års uppryckningar för partiet. Hon har ett starkt engagemang men avgick från Bryssel på grund av hälsoskäl och skämtar nu lite om att hon är lite skröplig och att hennes man kanske en dag får köra henne i rullstol igenom korridorerna i parlamentet. Paulsens engagemang i all ära, men årets återvalsförsök känns inte helt hundra.I partiledartalet i lördags fokuserades mycket mer än Europapolitiken. Något som FP-ledaren på sistone anammat är att knyta an till partiets historiska och ideologiska rötter (kanske en och annan nymoderat kunde lära något av det). Gång på gång uppmärksammas ikonen och före detta partiledaren Bertil Ohlin och gång på gång nämns socialliberalismen med entusiastiska applådskaror som följd. Säkert är det lite av en flirt med vänsterliberalerna som plåster på såren för att han för en tydlig högerlinje i en hel del sakfrågor. Nåväl. Liberalism och socialliberalism. Emellanåt är det svårt att applicera dessa bägge begrepp på FP-politik. När socialliberalismen nästintill blir socialdemokrati, blir den istället "folkpartism"- något ivrigt, klåfingrigt och lite överlägset. Ett färskt exempel: "Vi kräver ett feministiskt Europa", skrev riksdagsledamöterna Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson här på VT Debatt i måndags. Så vad innebär det? Jo, att den svenska sexköpslagen ska exporteras till övriga Europa och att det ska finnas en särskild jämställdhetsvalberedning som ska jämställdhetsnominera kvinnor och män till olika politiska poster i Europa. Att kvotering är något av folkpartismens absoluta paradgren, vet vi sedan länge och säkert finns det intentioner att framöver förmå andra att anta svensk abortpolitik - som är mest generös i hela unionen.Europasamarbetet är bra men vissa politiska grenar ska medlemsstaterna själva handha. Familje- och jämställdhetspolitik är två sådana grenar. Lyfter man jämställdhetsfrågor och familjepolitik till EU-nivån, så är risken väldigt stor att det snarare är vi som måste anpassa oss till andra EU-länder än tvärt om. Övriga européer är trots allt fler än vad vi 9 miljoner svenskar är.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!