Häst efter person

-Nä nu får du hoppa upp, Ella! Det gills inte att man har skavsår i ändan, ropar Mia Toresson när två tjejer kommer fram på vägen bakom ett uthus.
En av tjejerna går på egna ben, bredvid hästen, och det klassas som fusk när man är på ridläger. Mia Toresson basar över fem tjejer mellan 13 och 17 år, som har tillbringat den senaste veckan här i Dynestad utanför Ankarsrum. De har ridit mellan tre och fem timmar varje dag, suttit och pratat, fikat, ordnat rykttävlingar, spelat kort och åkt till godisaffären.
-De får en speciell gemenskap när de är här, säger Mia Toresson. Och för oss blir de som en förlängning av familjen. De bor för sig själva i små stugor, men äter och fikar med oss. "Hörru, Uno" säger de till min man.
Mia Toresson ser förtjust ut. Hon och maken Uno har fyra egna barn och gillar att ha huset fullt.
- Ja, gården lever upp väldigt när sommarlovet börjar och barnen kommer hit, säger Mia Toresson.
Elinor Staaf Ella sitter upp igen. När hon har svängt om hörnet vid stallet, vänder hon sig om och ropar till Mia:
- Får man kliva ner nu?
Det får hon. Både hon och Annica Wallerstedt sitter av och leder in sina hästar i stallet.
- Jag stormtrivs, säger Annica Wallerstedt när de kommer ut igen. Jag vet inte varför jag bara trivs. Det är femte året i rad som jag är här.
Gården har 15 hästar, och av dem är 13 ridbara.
- Jag är noga med att hitta rätt häst till var och en, säger Mia Toresson. Alla som kommer hit måste ha ridvana, men jag försöker tänka på att de som har lite mindre vana inte ska få de piggaste hästarna.
En som ändå hade lite svårt att hitta ett ridläger som passade är Hanna Pieber från Ludvika. Hon är rullstolsburen och kan inte rida.
- Jag kan inte hålla isär benen, säger hon. Och om jag ramlar av så bryter jag mig.
Men åka i en vagn bakom hästen kan Hanna göra. Och hålla i tömmarna, rykta, kratsa hovarna på hästen Baccardi och leda honom om någon kör henne i hennes rullstol.
- Baccardi är lugn och snäll, säger Hanna Pieber. Det har varit det absolut bästa med det här lägret -att jag har gjort allt som jag skulle ha gjort om jag hade kunnat gå.
Men helt lätt att hitta ett sådant ridläger var det alltså inte. Tillsammans med sina föräldrar fick Hanna Pieber söka och söka på Internet. Först letade de efter ett kuskläger, men det fanns inte. Till slut hittade de det här.
- Jag tänkte att det går nog inte, säger Hanna Pieber. Men så ringde vi i alla fall, och Mia blev jätteentusiastisk. De har verkligen ställt upp för mig till hundra procent. Jag har haft vrålkul!
Men nu är ridlägret slut. I dag har de haft avslutning med en vilda västerninspirerad pjäs och en sista ridtur. De påmålade mustascherna och skäggen sitter fortfarande kvar på tjejerna efter showen. Det blir sorgligt att åka härifrån, det är de överens om, men de har tagit varandras mejladresser för att kunna hålla kontakten.
Nästa vecka är det dags för att nytt lägergäng, och likadant nästa vecka igen. Så ser det ut hela sommaren.
- Jag vill gärna komma hit igen, säger Hanna Pieber. Nästa sommar kan jag inte, för då ska jag operera ryggen. Men kanske på höstlovet.

Häst efter person

Här har man både skavsår och kul.