En ring med värmeljus brinner på ett litet bord i mitten av rummet. Längs med väggarna stolar och en hylla med psalmböcker och biblar på olika språk. Vid ena kortväggen ett litet altare och en väggbonad med segelbåtar, en klassisk symbol för kyrkan.
I högtalarna stilla musik av munkarna i Taizé. Men inget kors, någonstans.
– Vi hade ett förut, men det försvann. Samtidigt är det här ett andaktsrum, ett stilla rum, som inte är kopplat till någon speciell religion, säger Jonas Karlsson.
På hyllan står också några exemplar av koranen. Och ett anslag på väggen pekar ut åt vilket håll Mecka ligger.
– Vi har ett bra samarbete med islamiska föreningen. Abdi, deras imam, har varit här med kompass och mätt ut riktningen.
Sjukhuskyrkan är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, med två sjukhuspräster på halvtid, och 16 frikyrkoförsamlingar som Jonas Karlsson arbetar för. Uppdraget är enkelt uttryck att finnas till hands. Vem som vill kan söka upp prästerna för ett samtal eller sitta en stund för sig själv i andaktsrummet, som ligger precis vid entrén till sjukhuset.
De flesta kommer en eller ett par gånger, några kommer tillbaka ofta. En del väljer att skriva ner sina tankar och känslor i en gästbok.
– Vi är privilegierade som har en så bra placering på sjukhuset, det går inte att missa. Alla är välkomna hit. Det behövs inget medlemskort, säger Jonas Karlsson, som också går runt på sjuhuset och besöker avdelningar så mycket han hinner.
På sjukhuset inträffar många dramatiska händelser i ett människoliv. Människor dör och föds, kommer in akut efter en olycka, behandlas för svåra sjukdomar, tillfrisknar eller blir sämre. Upplevelserna och känslorna är ofta starka, oavsett om det är positivt eller negativt.
Jonas Karlsson möter mycket sorg, oro och saknad.
– Att drabbas av en sjukdom öppnar ofta en existentiell dimension i livet: vad är meningen, varför drabbas jag av det här? Ibland vill man skälla på en gud som man egentligen kanske inte tror på. Då kan man göra det här.
För sjukhuspastorn är det viktiga att vara på plats, ta sig tid och lyssna. Han behöver inte nödvändigtvis säga så mycket.
– Det finns inga färdiga svar. Det finns ingen mening med sjukdomar och död, det går inte att förklara varför en människa drabbas av vissa saker. Min uppgift, som jag ser det, är att vara här och dela den här svåra upplevelsen. Och att finnas kvar, så länge som det behövs.
Tvivlar du själv någon gång?
– Ja, det kan jag göra. Jag kan själv sitta i det här rummet och ställa frågor om varför och vad meningen är. Samtidigt har jag en grundläggande tro, som snarast blir starkare genom åren.
– Den är svårt att sätta ord på. . . Det handlar om en sorts tillit. Jag tror att vad som än händer, vad vi än drabbas av, så är vi aldrig ensamma. Jesus finns med oss.
Det låter tungt, och är det ofta också. Med åren har Jonas Karlsson blivit bättre på att koppla av från arbetet, ofta med hjälp av vardagliga sysslor som att laga mat, träna och att läsa. Han kan dela sorgen efter någon som gått bort, men det är inte hans personliga sorg. Tidigare kunde han vakna på nätterna och tänka på möten och samtal han haft under dagen.
Samtidigt är det inte bara tråkiga och sorgliga händelser som han får vara med att dela. Arbetet rymmer också möten med människor som tillfrisknat efter en lång tids sjukdom, räddats till livet efter en olycka eller nyligen blivit föräldrar.
Arbetet ger också mycket tillbaka, även när det handlar om svåra samtal.
– Det stora är att få möta människor som för en stund vill berätta och dela sitt liv. Det är ett stort förtroende och berör mig varje gång. Det mötet ger mycket kraft tillbaka.
Den vanligaste gruppen som kommer till Sjukhuskyrkan är patienter, därefter anhöriga. Men även anställda på sjukhuset kan titta förbi för ett samtal eller på egen hand hämta kraft i andaktsrummet. Också de kan påverkas starkt av enskilda patientöden och en pressad arbetssituation.
Vid sidan av tjänsten på sjukhuset är Jonas Karlsson också pastor på fängelset i Västervik. Uppdraget både liknar och skiljer sig från arbetet på sjukhuset.
– Jag visste inte riktigt vad det innebar, men också där så där finns ett stort sug efter samtal. Men de är annorlunda. På anstalten handlar det ofta om skam, skuld och relationer.