Halvtidsjobb gav tid för hattar

- Ja! Livet har fått en annan kvalité! Orden kommer med eftertryck från Eva Ekenberger, 55 år, från Värmdö utanför Stockholm. För tre år sedan valde hon att minska arbetstiden som informatör från heltid till 75 procent. Efter två år gick hon ned ytterligare, till halvtid, och lyckades övertala arbetsgivaren att anställa en person till. Nu är de två som delar på informatörstjänsten. Eva jobbar två dagar varannan vecka och tre dagar varannan.Den lediga tiden tillbringar Eva helst i sin ateljé hemma, där hon tillverkar hattar, skulpterar och ägnar sig åt keramik, bland annat. Den konstnärliga verksamheten har hon alltid försökt få tid till, men när hon var ensamstående med tre barn, heltidsarbete och över tjugo djur som behövde tas om hand, fanns inte mycket ork eller tid över.- Nu har jag ork kvar - och tid att göra det roliga! Jag tänker att livet är ändligt, vem vet om man lever till pensionen? Jag har så många ogjorda hattar och skulpturer! Och jag vill hinna umgås med mina barn och barnbarn!60-årige sambon, Rolf, som jobbar heltid, har stöttat henne hela vägen ned i arbetstid:- Han är min främste hattsupporter!Varningsropen för sämre pension bryr hon sig inte om:- Man får väl lösa det när den dagen kommer. 65 år, det är tio år framåt i tiden! Det börjar numera bli "viss ekonomi" i hattarna. Trots att Eva inte har startat någon firma än har hon fått några beställningar. Drömmen är förstås att kunna tjäna lite pengar på huvudbonaderna, även om den inkomsten aldrig kan uppväga en halvtidstjänst: - Man kan aldrig bli rik på att göra hattar, säger Eva.Men den sämre ekonomi som kommer med minskad arbetstid vägs upp av att hon helt enkelt är lyckligare numera, förklarar hon.Eva Ekenberger har jobbat heltid hela livet, förutom när barnen var små. Då jobbade hon 75 procent. Som ensamstående mamma är hon van att vända på slantarna. Hon sydde till exempel alla barnens kläder. Evas pappa dog i våras, och arvet efter honom innebär visserligen en ekonomisk trygghet att falla tillbaka på, men oavsett det är Eva säker på att hon gjorde rätt val den där dagen för tre år sedan:- Ja, jag skulle aldrig gå upp i arbetstid igen! Livet är för kort och för viktigt för mig. Eva och sambon bor i hus, och har inga planer på att flytta. De har varsin bil och det är nödvändigt, med tanke på var de bor.Men saknar hon inte guldkanten på tillvaron, den man har råd att sätta dit om man har de där extra tusenlapparna som ett heltidsjobb kan ge? - Nej. Guldkant för mig är att få ägna mig åt det jag vill. Att få sitta med en skulptur eller med en hatt, säger Eva med eftertryck. Camilla Millner