Gunnar ser fram emot en gammaldags kyrksöndag

- Jag var nog inte mer än sju år när jag fick gå med pappa till kyrkan första gången. Vi hade inget annat sätt att färdas den fyra kilometer långa vägen än att gå. För att alla skulle veta när det var dags att ge sig i väg så ringde kyrkklockorna vid nio, tio och sista gången vid elva när gudstjänsten började.- Det var noga med hur man var klädd. Mörk kostym på männen och svart klänning och sidenschal på kvinnorna. Det fanns nog ett och annat "hattfruntimmer" också bland fint folk, minns Gunnar.Rangordningen märktes bland annat på placeringen i kyrkan. De större gårdarna hade egna bänkar längst fram medan de andra gudstjänstbesökarna ofta satt byvis längre ner. Nere vid kyrkdörren satt drängarna. De hade lämnat hästarna i kyrkstallarna och kom sist in i kyrkan, de skulle också gå ut innan gudstjänsten var slut för att köra fram hästskjutsen. I Gunnars barndom började de första bilarna att komma till bygden. Annars var det häst och vagn som var färdsättet, eller möjligen cykel. Gunnar minns att de blivande konfirmanderna alltid stod uppställda utanför kyrkan för att sedan gå in i samlad tropp för att sätta sig längst fram, flickor till vänster och pojkar till höger. Prästen predikade alltid från predikstolen och säkert något längre än som är vanligt i dag. Psalmsången minns han som betydligt långsammare och med mer allvar än numera. - Då gick man ut när postludiet spelades, det kallades av en del för utgångsmarsch. Det är bättre nu när alla sitter kvar och lyssnar till den vackra orgelmusiken.

Gunnar ser fram emot en gammaldags kyrksöndag

Gunnar Magnusson är en av Hallingebergs församlings flitigaste kyrkobesökare. Han har kunnat följa förändringen av gudstjänstlivet under mer än 80 år. Nu ser han fram emot morgondagens gudstjänst då han räknar med att få återuppleva lite av de gamla traditionerna.