På jobbet kallades han alltid Gurra. Som liten Gröne greven, av någon anledning. Kanske var han både ung och grön, och möjligen lite förnäm av sig. Långväxt var han också. Och så gillade han att bestämma, då som nu.
På Johannesgården går han dock under ett helt annat namn. Flyktingarna från Lysingsbadet som kommer till Röda Korsets öppna hus och språkutbildning kallar honom bara ”Mister Gunnar”. Hej, hej-hej, how are you – Gunnar Åkerlund är ett känt ansikte och hälsar och småpratar med alla.
Kratta manegen
Gunnar var på plats redan vid nio, ett par timmar innan de asylsökande droppar in. Han låste upp, kokade kaffe och te, blandade saft och bredde mackor, 120 stycken. Veckan innan brände han handen på vattenkokaren, så den här morgonen är han mest arbetsledare.
– Jag försöker kratta manegen för de andra volontärerna också. Deras arbete är viktigt och de ska känna sig välkomna när de kommer hit, säger han.
För något år sedan var det bara fyra personer i Röda Korset som jobbade ideellt med flyktingar. I dag är de 25 och med på Johannesgården finns också folk från Frälsningsarmén, kyrkan och Rädda barnen.
Nära utbränd
Gunnar Åkerlunds ideella engagemang väcktes av en slump. 1998 var han på gränsen till utbränd efter att ha gjort karriär inom en elektronikkedja i Stockholm – säljare, butikschef, utbildningsansvarig, etableringsansvarig, ni kan tänka er – och skulle varva ned på en mindre ort med ett mindre krävande arbete.
Det höll i ett par år. ”Envis som en röd gris” kämpade han med det nya jobbet som butikschef, men till slut gick det inte längre. Han gick in i väggen. Fullständigt.
– Även om det varit fullt med krokodiler utanför butiken hade jag ändå gått hem. Jag kunde helt enkelt inte vara kvar på jobbet, berättar Gunnar som förtidspensionerades strax efter millenieskiftet, 57 år gammal.
"Gasade hela tiden"
Efter en hektisk yrkeskarriär blev omställningen total. Gunnar Åkerlund säger själv att han var ”helt ockuperad av jobb” och ”gasade hela tiden” under åren han arbetade. Till det kom familjen med de två barnen. Det fanns inte tid för något annat.
Men vad skulle han göra nu? Till en början blev det mest markservice i hemmet, laga mat, städa och fixa. När han en dag slitit med att byta däck på båda bilarna, tyckte hustrun Lena att han borde uppmuntras och bjöd på middag på båten Simson.
Av en slump, verkligen bara av en slump, hamnade de vid samma bord som ett annat par. Mannen var aktiv i Odd Fellow i Västervik. "Jaha, vad gör ni". . . naturligtvis började de prata om den ideella organisationen.
– Vänskap, kärlek, sanning. . . hur blir man en lite bättre människa? Jag kände att jag nog borde ta tag i det. På något vis var det nog meningen att vi skulle mötas där.
Flyktingvärd
På den vägen är det, som det brukar heta. Gunnar Åkerlund gick med i Odd Fellow, där han fortfarande är med i tisdagsklubben, seniorklubben och hjälper till med fastigheten vid behov. Det engagemanget ledde vidare till uppdrag i Röda korset och andra sammanhang.
I dag jobbar han ideellt måndagar, tisdagar och onsdagar. Övriga dagar är det vila, privatliv och en och annan ”brandkårsutryckning” vid behov. De fasta uppdragen är som flyktingvärd på Johannesgården och Valstad, Röda korsets besöksverksamhet för ensamma och dans i regi av kommunens anhöriggrupp. Det är få gubbar där, så Gunnar får dansa nästan varje dans.
Idén till att besöka äldre fick han av ett tv-program om hur många är ensamma och sällan kommer ut.
– Den första jag träffade var en 90-årig dam, deppig till tusen. Vi fikade och var ute tillsammans. Sen levde hon till 96, så någon nytta gjorde det nog.
Lite egoistiskt
Det ideella engagemanget handlar inte bara om att ställa upp och stötta andra. Det är, faktiskt, en lite egoistisk verksamhet också. I alla fall menar Gunnar Åkerlund det.
– Det ger väldigt mycket tillbaka. Det är klart att man tänker på andra, men man mår jättebra av det själv också. Jag tror faktiskt att man får mer tillbaka själv, än vad man ger, säger han och tillägger att ideellt arbete verkligen är något att satsa på.
Så det är inte du som är mer god eller bättre än de flesta, då?
– Nej, det tror jag inte alls. Men jag tycker att fler borde testa. Man kan simma lugnt, göra ett litet insteg i början och se hur det funkar. Alla behövs. Och inte minst pensionärer har ofta tid.
Olika nationaliteter
På Johannesgården drar sig Gunnar Åkerlund ut ur köket och visar runt. Strax intill samlingssalen har Röda korset öppnat en öppen förskola för flyktingar med barn. Små och stora kommer och går. "Hej-hej, hur är det?" En trappa ner finns kläder, skor och saker som kan delas ut vid behov.
– Vi får massor. Viljan att hjälpa är verkligen stor. Men vi har ingen allmän utdelning längre. Det är svårt att vara rättvis och det kan bli lite cirkus då.
Uppe och nere, i rum och korridorer samlas människor från Afghanistan, Irak, Syrien och Somalia. Unga och gamla, kvinnor och män, som av tillfälligheter hamnat just i Västervik. Och så Mister Gunnar, en Stockholmskis och före detta tv-handlare som också hamnat just här.