Gråa lappar till svenska dagstidningar

Gör ett tankeexperiment: Politiska redaktörerna för VT och Östgöra Correspondenten får flera gånger i månaden brev från Statens informationsstyrelse med uppmaningar om vad man inte borde skriva om, allt nogsamt motiverat. Och kanske också med förslag skrivna på grå lappar vad man på VT och Corren i stället borde skriva om.Så här såg det ut på 1940-talet i andra världskrigets Sverige. Statens informationsstyrelse var en svensk myndighet under utrikesdepartementet. I regeringens direktiv till den nya myndigheten stod att uppgiften var att "förebygga skildringar till allmänheten som med hänsyn till det politiska eller militära läget icke böra förekomma".För att påminna om intrång i tryckfriheten som förekom bara för 70 år sedan och för att uppmärksamma att UD:s pressbyrå just fyllt 100 år ordnade departementet nyligen seminarier om press och diplomati med underrubrik samspel eller konflikt. Här skall inskjutas att pressbyrån skapades som motvikt till den propagandavinst som norrmännen gjorde vid unionsupplösningen 1905.Stor enighet rådde under seminarierna att en myndighet som UD och media visst kan ha sammanfallande intressen för utrikesfrågor. Men att myndigheten och media i grunden har olika uppdrag. Exempel på undfallenhet och självcensur från medias sida nämndes och kritiserades. Flera seminariedeltagare nämnde att tunga opinionsbildare som Dagens Nyheters Ulf Brandell och Svenska Dagbladets Lacke Tunberger flitigt bjöds av ledande UD-tjänstemän på restaurang Riche. Den information de fick om sakernas tillstång i världen och främst den svenska synen återfanns sedan ofta i tidningarna.Olof Santesson i 25 år utrikesredaktör på DN:s ledarredaktion sade kanske till mångas förvåning att media och UD kan jobba tillsammans, om "det sker på ett snyggt sätt". Diplomaters olika arbetsmetoder illustrerades med FN-ambassadören Gunnar Jarrings "inga kommentarer"-stil till ambassadör Lars Fredéns aktiva engagemang under letternas uppror på 1990-talet och FN-medlaren Jan Eliassons förklaring att "öppenhet är en moralisk skyldighet". Flera utrikeskorrespondenter menade att de ofta ute på fältet har stor hjälp av svenska ambassader. Men som Eva Elmsäter, utrikesreporter på Sveriges television, poängterade har ambassaderna givetvis en helt annan relation till anställningslandets myndigheter än vad en tillrest utrikesreporter har.Glädjande nog uttalade många förhoppningen att vare sig UD eller svenska media skall behöva dra ned på nätet med ambassader och utrikeskorrespondenter. Talet om att vi kan få vad vi vill ha av internationella nyheter och skeenden på nätet vann inget gehör. Det är viktigt att ha folk på plats som kan rapportera och analysera med svenska ögon och öron. Men tillbaka till andra världskriget. Utrikesminister Christian Gunther sade i ett tal 1942 på Utrikespolitiska institutet apropå inskränkningar i yttrandefriheten att det bör vara "möjligt att stämma i bäcken, innan den blivit en å eller en forsande älv, som intet kan hejda".Det är kanske lätt att ironisera över detta uttalande av dåtida utrikesministern. Men det är säkert klokt att betänka att vi då levde i en helt annan tidsålder och där hoten om militär invasion fanns om än outtalat.Men några grå lappar skickar inte UD:s pressbyrå ut i dag till svenska medier. Det kan jag försäkra efter att ha jobbat hemma på departementet i mer än ett decennium.

Gråa lappar till svenska dagstidningar

I år fyllde utrikesdepartementets presstjänst 100 år. Bertil Jobeus var där och skriver i dagens kolumn om UD:s presstjänsts historia och de seminarier som hölls vid firandet.