I ett pampigt, gult flerfamiljshus på Tändstickan i Västervik bor 67-årige Göran Johansson och hans hustru. När de inte är i sommarstugan på Eknö, förstås, dit de far så fort de har möjlighet.
Nuförtiden vill Göran inte spilla någon tid på oväsentligheter - han gör bara sådant som känns roligt och meningsfullt.
- Man får ta vara på tiden före rollatorn, säger han och ler knipslugt.
Göran vet vad han talar om. För elva år sedan drabbades han av en allvarlig, livshotande sjukdom. Testikelcancer. Beskedet fick han efter ett besök på Riddarhusläkarna.
- För det första fick jag skäll för att jag kom så sent. Men man sa också att jag skulle vara glad att jag inte fick det för 5-10 år sedan, då hade de inte kommit så långt inom cancervården.
För Göran kom diagnosen inte som en överraskning. Han hade på känn att något var fel. Rädd och arg blev han inte heller, utan bestämde sig omgående för att tänka positivt.
- Om det skulle gå åt skogen så kan jag inte gå omkring och vara påverkad av det där. Det är ingen mening med att gå och vara halvsur.
Göran opererades - men snart efter det kom nästa tunga smäll. Cancern hade spridit sig till lungorna och halsen, och magen var full av metastaser.
Men inte ens det kunde rubba Görans lugn.
- Jag var inte rädd för att dö. Det ska vi alla göra en gång, vi vet bara inte när.
Trots det svåra läget gav läkarna honom ganska höga odds för att överleva, om han bara svarade väl på behandlingarna. En tung period av strålbehandlingar och cellgifter inleddes.
- De största problemen kom när man väl fick börja behandlingen. Det var något fruktansvärt, säger Göran och suckar vid minnet.
Tröttheten efter en behandling, som pågick flera dagar i Linköping, var överväldigande. Det kunde ta två timmar att ladda för att ta sig upp ur sängen, och att hasa sig fram krävde en enorm kraftansträngning.
- Man är så trött att man knappt orkar flytta en arm...
Några månader senare kom sedan vändningen. Göran hade svarat oväntat snabbt på cellgifterna, och den nästkommande behandlingen behövde därför inte inledas. Läkarna varnade för eventuella bakslag, och Göran fick under fyra år gå på kontroller en gång i kvartalet. Sjukhusbesöken blev sedan färre och färre.
Det sista återbesöket, i augusti, gjorde han med blandade känslor. En befrielse, javisst - men samtidigt lite läskigt;
- Att bli kollad en gång om året blev en slags säkerhet, då vet man att det inte är någonting.
I backspegeln ser Göran sjukdomsperioden som något mestadels positivt. Det har förändrat hans syn på livet - till det bättre. Han bekymrar sig inte längre för bagateller, som han säger.
Lite rädd är han för att uppfattas som nonchalant, då andra berättar om oro för sådant som han uppfattar som oviktigt.
Nuförtiden är det nästan ingenting som kan få honom ur balans. Det värsta har redan hänt.
Och han passar på att njuta av livet.
- Jag gör bara sådant som jag själv tycker är roligt, och saknar totalt måsten.