Det gäller att skruva rätt.
Mobiltelefoner och internet i all ära. I tider av kris och krig, eller om mobilnätet av någon anledning ligger nere, finns ett svårslaget sätt att få kontakt med andra: via radion. En teknik som på sätt och vis återupptäckts av myndigheter och arrangörer av större evenemang på senare år. Vid rallytävlingar, till exempel, är det ett krav från Svenska bilsportförbundet att ha tillgång till radiokommunikation som extra säkerhet vid en eventuell olycka.
Radioamatörerna över hela Sverige sitter inne på värdefull kunskap om hur systemet fungerar – och en del av dem har fått i uppdrag att utbilda andra eller hjälpa till vid olika händelser.
– Vi är en stor samhällsresurs om något skulle inträffa. Det här är ett idiotsäkert sätt att kommunicera, säger Ulf Lindström, som representerar FRO, Frivilliga radioorganisationen i Västervik.
Det har satts upp ett antal master och linor hänger mellan hus och träd.
Vi träffar Ulf, Arnold och ett gäng andra radioentusiaster i Försvarsmaktens anläggning på Spårösund utanför Västervik där Westerviks Radioamatörer (WSA) anordnar en så kallad "Field Day" tillsammans med FRO. Under fredagskvällen har de riggat med antenner och kablar för att kunna sända radio och lyssna in frekvenser världen över. Några av dem har byggt sina egna radioapparater. Per Örnvall visar hur han förvandlat en gammal makrillburk (bland annat) till en fungerande radio.
– Vi är ute och pratar i radion, umgås med varandra och sätter upp antenner. Vi klättrar på stegar och hänger i träd. Det är en möjlighet att få testa sina grejer och ha roligt tillsammans, säger Arnold Jansson.
Själv pratar han med ett gäng kompisar via radio varje morgon. Det är bättre ljud än på mobilen, tycker han, och man riskerar aldrig att samtalet plötsligt ska brytas. Just de här kompisarna bor runt om i Sverige, men det är lika lätt att få kontakt med folk över hela världen. Eller lyssna.
Ibland kan man få höra sådant som kanske inte lämpar sig att sprida vidare. En av deltagarna berättar om ett anrop han fick höra på kortvågsbandet i samband med att ryssarna intagit Krim.
– "I seek you Petr, I seek you Petr", sa han. Jag svarade "Hello Petr in east Ukraine". Men då försvann han, berättar Ulf Lindström.
Radioamatörerna Arnold Jansson, Ulf Lindström, Lars Garstedt och Per Örnvall vid en av de högsta masterna.
Per Örnvall har byggt en egen radioapparat.
Ann-Britt Björk är en av få damer på Field Day. Hon håller på att lära sig tekniken.
Med tanke på både elsäkerhet och risken att föra vidare känsliga uppgifter måste radioamatörer genomgå en särskild utbildning och få ett certifikat. De brukar undvika att prata politik eller religion över radion. Får de höra något känsligt ska de rapportera in det till UD. Det vanligaste samtalsämnet är teknik – och väder. Väder kan påverka radiosignalerna, och teknikintresset är något alla radioamatörerna har gemensamt.
För att visa oss hur det kan gå till i praktiken rattar Lars Garstedt på en av radioapparaterna. Plötsligt bryts bruset och vi hör två personer från just Ryssland – troligtvis militärer, eftersom de är de enda som brukar få certifikat – kommunicera med varandra via morsesignaler. Lars Garstedt lyssnar intensivt och försöker utläsa vad som sägs. Han lärde sig morsealfabetet i lumpen.
– Han berättar hur han uppfattar den han pratar med. (...) Nu frågar han efter uppgifter från den han pratar med...
Kan det vara hemliga uppgifter?
– Nej, nja. Det är det ju inte. Det är ju såna som oss, som sitter och pratar med varandra.