Vi befinner oss i utkanten av Lima, i ett nunnekloster som även fungerar som skola för den fattiga stadsdel vi befinner oss i.
Nunnorna har annonserat vårt besök flera veckor i förväg. De som väntar på klostergården, som mest ser ut som en skolgård i betong, är i de flesta fall människor som inte har råd att gå till en optiker för att få synen undersökt och köpa glasögon.
När vi kliver ur bussen möts vi av applåder. Det är rörande men känns också lite konstigt. Vi är här för att hjälpa men för många av oss är det lika mycket äventyr som bistånd. Våra sneakers kostar antagligen mer än vad dessa familjer lägger på kläder under ett år.
Organisationen som arrangerat denna resa heter Vision for all, och vi har förberett resan till Peru ganska länge. Glasögon har samlats in och arbetsdagar har hållits bland annat i Västervik. Alla glasögon är sorterade efter styrka och tätt packade i små lådor.
Inför resan fick vi tydliga instruktioner om att marschera rakt igenom tullen och inte stanna om någon blev inkallad för kontroll. Fyra av personerna i gruppen blev stoppade i tullen, två av dem kunde snacka sig ur situationen, de andra två fick hosta upp lite dollars. Det är inte alltid tullarna förstår syftet med Vision for all resor.
Men nu är vi alla fall här. Glasögonen är uppackade i ett klassrum och i ett annat har optikerna tejpat upp sina tavlor med bokstäver. Vision for alls grundare, tillika vår reseledare, John Godoy visar de tre optikerna som är med hur undersökningarna ska göras. Dagens första patient, Guillermo Sevilla Salvatierra slår sig ner. Med högerhanden visar han åt vilket håll E:et på tavlan är vänt.
- Så där ja, kompisar. Två minuter tog undersökningen, nu är det bara att köra igång! säger John till de tre italienska optikerna som är med på resan.
Guillermo tar med sig sin lapp han fått av John och kommer in till oss "assistenter" för att få sina glasögon.
Efter en stunds letande i kartongerna hittar vi rätt styrka och en modell som ser okej ut på honom. Eftersom alla glasögon inte är av senaste modell har vi fått tydliga instruktioner om att försöka hålla på de lite snyggare till de yngre patienterna.
Nära 200 patienter undersöks och får glasögon första dagen. Störst intryck gör personer som får glasögon med lite högre styrka, för dem gör glasen verkligen skillnad. Några av dem som får starka läsglas kan läsa på nytt och utföra handarbeten. Några av patienterna som får minusglas, det vill säga glas för avståndsseende, är barn. För dem betyder rätt glasögon att de bland annat kan se vad som skrivs på tavlan i skolan.
En pojke i åttaårsåldern behöver minus åtta, vilket betyder att han utan glasögon bara ser några meter. Hans ansiktsuttryck när han får sina glasögon är oförglömligt.
Några dagar senare är vi i de yttersta delarna av Lima, i områden som är byggda av plankbitar och korrugerad plåt. Här bor mestadels människor som lämnat landsbygden för hopp om ett bättre liv i storstaden. Men arbetslöshet och bostadsbrist gör att många inte har något annat val än att söka sig upp mot bergssluttningarna som omger staden, och bygga sig ett hem av billigaste modell.
Lima har de senaste 30 åren växt otroligt fort, och antalet invånare har ökat från fem till uppskattningsvis tio miljoner. Utbildning, vård och socialt skyddsnät finns för de som kan betala, men för dem som saknar pengar saknas oftast också möjligheten till högre studier och en väg ut ur ghettot.
Vi befinner oss återigen i en skola som drivs av ideella krafter. Kön av väntande människor är lång och värmen på den trånga skolgården stiger till 30 grader. Till skillnad från stadsdelen vi var i de första dagarna är många av patienterna här barn och ungdomar. En av dem är 14-årige Nelson, och som flera barn här behöver han glasögon för att se på avstånd med. Inte så starka, men svåra att hitta några som funkar. Nelson provar det ena paret efter det andra, men han tycker inte att han ser bra med några. Efter att ha testat olika styrkor och modeller kommer jag på att min kollega Johanna Soderling Romestrands skänkt glasögon som ligger i ett fack i ryggsäcken. Det är värt ett försök, tänker jag, och räcker över de tunna bågarna från Västervik.
- Muy bueno!