Cecilia Tisell menar att säkerheten i banktjänsterna inte hunnit med teknikutvecklingen, och att man bör beakta beteendevetenskapliga kunskaper när man skapar nya lösningar. Hur beter sig en stressad bankkund när en "bankman" ringer och larmar om ett "kapat swishkonto?"
Det avgörande som Högsta domstolen kom med i somras räcker nämligen inte, i Marias fall, som vi berättade om häromdagen.
– Vi kommer att se till att de här frågorna blir prövade i domstol, säger Cecilia Tisell.
Det är inte första gången hon hör om ett bedrägeri som Marias. Icke desto mindre blir hon berörd av händelsen. Under hösten har hon synts i olika mediekanaler, och som myndighetschef höjt sin röst för att konsumenterna inte ska behöva ta smällen för den våg av vishingbedrägerier som bara mellan oktober 2021 till oktober 2022 ökat 79 procent och omsätter hundratals miljoner kronor per år.
– Vi har skrivit till bankchefer, bankstyrelser, till bankföreningen – men det är frågan om stora pengar, säger hon.
Om Maria tar sitt ärende till ARN kommer hon högst sannolikt få avslag, menar Tisell. Men i det läget kan hon skicka en begäran till Konsumentombudsmannen (KO) om att de ska företräda henne i domstol.
– Vi kommer att bevilja det i några fall, för att bidra till att det blir praxis, säger hon.
KO går i så fall in som advokat, och betalar även konsumentens rättegångskostnader. Hon menar nämligen att det är orimligt att Maria inte ersätts för sina förlorade pengar, bara för att det är hennes hand som gjort överföringarna.
Att hon gjort det på instruktion av en bedragare, är tillräckligt för att slippa, menar hon – frånsett en "självrisk" på 400 alternativt 12 000 kronor.
– Det är bara så sorgligt det här. Det kan inte bli en "behörig transaktion" om man inte vet vad man förletts att göra.
Men ska verkligen banken, och indirekt deras andra kunder, ta smällen? Är det inte brottslingen som ska ta den?
– Jovisst, i första hand är det så. Om det gick att få tag på dem. Men att vi på KO engagerat oss i frågan handlar inte om att det begås brott mot människor, utan för att det finns konsumentskyddlagstiftning som reglerar förhållandet konsument och banken.
Ni menar alltså att bankerna borde höja sin säkerhetsnivå?
– Ja absolut. Tidigare begicks bankrån med luva och pistol, men det ser vi inte längre. Nu är det enklare, och förenat med mindre risker genom att man går på enskilda konsumenter.
– Digitaliseringen har haft ett mycket högt pris för de drabbade. Tekniken går fort framåt, men säkerheten hänger inte med. Man tillhandahåller digitala banktjänster som är lätta för bedragare att utnyttja.
I Marias fall var det hon själv som swishade sina besparingar till bedragarna, i tron att hon säkrade sina pengar under ett pågående bedrägeriförsök. Det var också hon som förde över en förenings pengar till sitt eget konto, av samma skäl. Att hon gjorde handgreppen gör att Allmänna reklamationsnämnden för närvarande väntas ge henne avslag. Men Konsumentombudsman Cecilia Tisell menar att det behövs ytterligare domstolsprocesser för att förändra även denna praxis.
Hon noterar att det på senare tid i högre grad dyker upp varningar och informationsmeddelanden, exempelvis om att banken aldrig ringer upp. Lovvärda förändringar, menar hon.
– Men det som behövs är system som inte går att lura sig förbi. Det får vara något annat än varningar. Man måste beakta beteendevetenskap. Hur reagerar konsumenter när bedragarna ringer? När du är stressad är du inte rationell.
– Banken är för många fortfarande en auktoritet.
Bankerna och polisen har visserligen sedan i höstas ett samarbete för att höja säkerheten i systemen. Men här menar Cecilia Tisell att ytterligare avgöranden i Högsta domstolen, i exempelvis ett fall likt Marias, skulle öka trycket på bankerna.
– En praxisändring skulle ger banken ökade incitament att höja säkerheten.
Hur långt fram i tiden kan detta ligga?
– Det kan ta några år, så bistert är det tyvärr. HD ska också först bevilja prövningstillstånd, men det här är principiellt viktiga frågor.