Skolan har inte implementerat den forskning som finns kring vad barn med neuropsykiatriska diagnoser behöver, enligt Jessica Hellström. Hon pekar bland annat på att elever förväntas ta större ansvar för sin egen utbildning, vilket är extra svårt för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Enligt skollagen har alla barn rätt att få det stöd som behövs för att de ska kunna utvecklas så långt som det är möjligt. Men hur fungerar det i verkligheten?
En av de föräldrar vi pratar med är Jessica Hellström. Hon har flera barn i olika åldrar, som har eller har haft behov av anpassningar och särskilt stöd. Skolan har varit en enda lång kamp – för hela familjen.
– Jag har haft barn i skolålder i 17 år. Jag upplever inte att det är något som gått åt rätt håll under de här åren. Forskningen har gått framåt, men skolan har gått åt andra hållet. Och de som drabbats hårdast är barn med särskilda behov.
I dag vet man mycket om vad elever med till exempel autism och adhd behöver för att fungera i skolan. Men enligt Jessica Hellström implementeras inte den kunskapen i praktiken. Många mår till exempel bra av mindre sammanhang, ändå strävas det hela tiden efter att alla ska in i en helklass.
– Med adhd är det ofta viktigt med lust eller stark motivation för att inlärning ska fungera. Var i skolan är det lustfyllt idag? Enskilda lärare är svinduktiga, men de får ofta inte rätt förutsättningar uppifrån. Eleverna förväntas kunna göra sånt som förr var universitetsnivå så som att analysera, resonera och utveckla sina resonemang.
En av föräldrarna vi pratar med upplever att det saknas både resurser och kunskap för att hjälpa elever med npf att nå sin fulla potential. I stället handlar det om att ha turen att få en bra lärare och en rektor som inte bara "tjatar om budget". "Vi upplever att skolan är en stressig värld för både elever och personal. En smal värld som du måste passa in i om det ska gå någorlunda bra för dig", säger föräldern.
Hennes barn flaggade tidigt för att skolan inte fungerade för dem. Det tog ett tag innan Jessica själv förstod omfattningen, och ännu längre tid innan skolan tog det på allvar och agerade.
Det har till och från funnits visst stöd, men i stor utsträckning har det kommit för sent och varit otillräckligt, enligt Jessica. Hon berättar att de ofta blivit ombedda att hitta lösningar på skolans problem hemma.
För hennes barn har bristen på särskilt stöd och brist på en "skola anpassad för barn", som hon uttrycker det, varit förödande.
– När lärlusten slocknar blir det snabbt farligt, det är tätt kopplat med livslust.
Jessicas ögon fylls av tårar när hon berättar vad ett av barnen sa till henne efter många års kämpande:
– När jag bad barnet om förlåtelse för allt jag och skolan, i skolpliktens namn, utsatt hen för sa hen: Men mamma, det är ju inte ditt eller skolans fel – det är ju mig det är fel på! Det var vad grundskolan lärt hen.
Hur har situationen påverkat er som familj?
– Det har varit katastrof till och från. Att barnen upplevt sig själva som problem som ska lösas, det är det värsta.
Jessica Björk har tre barn som alla har behov av särskilt stöd i skolan. Men bara ett av dem, det äldsta, har fått stödet han behöver.
Jessica Björk är ensamstående mamma till tre barn med neuropsykiatriska diagnoser. Hon vet hur stor skillnad det kan göra om ens barn får det stöd det har rätt till i skolan. Ett av hennes tre barn har fått det, den äldsta sonen.
Redan i förskoleklass sattes en extra resurs in, som fanns där för att stötta och vägleda. Tack vare det har hans skolgång fungerat bra.
Vad är det för stöd han behöver?
– De svårigheter han har kommer inte växa bort, så han måste hitta sätt att lära sig hantera dem. Det är det en stödperson kan hjälpa honom med. Det krävs att det är en person som kan ge honom tid, och är nyfiken. Som kan våga testa olika saker tillsammans med honom.
Jessicas två yngsta barn har inte haft något särskilt stöd, trots att det framkommit att det behövs. När Jessica lyfter frågan säger skolledningen att det saknas pengar. Därför har hon skrivit insändare och brev till politiker och startat en namninsamling i frågan, bland annat.
Jessica pekar även på att hela klassen riskerar att påverkas när det finns elever med behov av stöd som inte tillgodoses.
"Jag önskar att alla föräldrar engagerade sig i den här frågan, inte bara vi som har barn med särskilda behov", säger hon.
För henne är det både ett sätt att försöka påverka – och ett sätt att själv hantera en tuff situation. Det är lätt att känna sig maktlös som förälder när barnen inte får den hjälp de behöver för att lyckas i skolan.
Hon vill samtidigt få bort stigmat kring barn som är i behov av särskilt stöd.
– Det är därför jag har beslutat mig för att prata om det här offentligt.
Hur påverkas barnen, och ni som familj, av att de inte får den hjälp de behöver?
– Barnen ges inte chans att klara av skolarbetet, och det sociala samspelet. De är väldigt trötta när de kommer hem. Det här riskerar att påverka deras självkänsla och självförtroende på sikt, när de inte får lyckas.
En förälder som vi pratat med anser att det saknas både resurser och kunskap för att hjälpa elever med npf att nå sin fulla potential. I stället handlar det om att ha turen att få en bra lärare och en rektor som inte bara "tjatar om budget"."Vi upplever att skolan är en stressig värld för både elever och personal. En smal värld som du måste passa in i om det ska gå någorlunda bra för dig", säger föräldern.
En annan mamma vi varit i kontakt med har två barn, varav det yngsta har en npf-diagnos. Äldsta barnet har ingen diagnos, men har behövt vissa justeringar för att det ska fungera i skolan. Vilket hon också fått, för det mesta.
För yngsta barnet har föräldrarna fått kämpa för att han ska få det stöd han behöver. Mamman berättar att han har en fantastisk lärare, som är väldigt flexibel i sitt sätt att hjälpa sonen. Men han skulle behöva ännu mer stöd i klassrummet för att nå upp till godkänt i ett visst ämne.
På fritids fungerar det inte alls.
– Där har vi haft timtal med diskussioner kring hur det ska fungera bättre men det händer ingenting. (...) Det är ofta så att det beslutas om saker men som sedan inte efterföljs. Detta ger att det hela tiden känns som att man behöver vakta på det som bestämts.
Om personal är sjuk är det alltid barnets stöd som ryker först, trots att det ska vara utöver verksamheten, enligt mamman. Ofta får man höra att det inte finns "pengar i budgeten".
– Otroligt tröttsamt och sorgligt.
"Vi har inte valt att våra barn med behov av stöd ska gå i ”vanlig” klass. Det har politikerna bestämt. Och när de nu går i vanlig klass så går man emot skollagen ideligen. De får inte det stöd de har rätt till", menar en av föräldrarna vi haft kontakt med.
Den fjärde föräldern vi pratar med har fyra barn, varav en som har adhd och autism och har fått särskilt stöd under hela sin skoltid. Nu går han i sjuan. I sexan lossnade något och skolan fungerade riktigt bra, enligt föräldern. Pedagogerna hittade strategier som fungerade, och han fick betyg. Men högstadiet har hittills varit ett enda kaos.
– Allt det här som han fått tidigare, som bildscheman och en förutsägbarhet, det finns inte. Det är som att börja om från början, vi är tillbaka på ruta ett. När vi frågat varför har vi fått höra att "vi har inte resurserna", berättar föräldern.
Resultatet har blivit att sonen inte går in på vissa lektioner, är stökig och ofta sticker från skolan.
Vad skulle han behöva?
– Egentligen en resurs, som är med honom hela tiden. Någon som fångar upp honom. Som det är nu åker han ut ur klassrummet för att han stör de andra. Det är kaos hela tiden.
Hon berättar att vardagen är en ständig kamp för att ens få sonen att komma iväg till skolan – och för att han ska få rätt hjälp när han är där.
– Som det är nu får man vara nöjd om han kommer till skolan. Men det är ju hans skolgång det handlar om. Skolan håller inte måttet, det gör den inte. Men jag tror att lärarna gör så gott de kan, med de resurser de har.