Från hjulångare till katamaran

Sedan Gotland blivit svenskt 1645 kom postfrakten igång och 1829 startade reguljär passagerartrafik mellan Västervik och Gotland på postbåtarna. Ända fram till 1962 var det ångbåtar som stod för trafiken.Den första passagerarfärjan hette S/S Ellida och var en hjulångare. Sedan kom S/S Gottland, som var byggd på Slottsholmsvarvet i Västervik 1836 och hade plats för 29 passagerare, som fick sova i hängmattor.Efter hjulångarna var det postbåtarna som trafikerade Gotland-Västervik under resten av 1800-talet. De hette Activ, Polhem och Sofia och de gick främst under vinterhalvåret. Polhem var det första fartyget som var byggt för att gå i is och sjösattes 1858. Kapten ombord blev den erkänt skicklige sjömannen Gustaf Adolf Höggren, bara 26 år gammal och född i Västervik. Han förde Polhem fram och åter mellan Gotland och Västervik två gånger i veckan och trotsade både vinterstormar och is. Särskilt svåra var vintrarna på 1860-talet. Då hände det att man fick förtöja i iskanten långt utanför Horns udde och ta sig till fots över isen in till land. Det blev många strapatsrika resor i drivis och snöstormar.Kapten Höggren förde också befälet på Sofia, som avlöste Polhem 1871. Han var mycket uppskattad och prisad, och gav aldrig upp även om vädret var det värsta tänkbara. Han arbetade fram till 1885 och dog i Västervik året därpå, 53 år gammal. Från slutet av 1800-talet fram till början av 1960-talet bedrevs trafiken av både ångarna Rurik och Tjust från Västervik, Sveabolagets Titania och Irene, och ibland kom Gotlandsbolagets färjor och lade till vid Skeppsbron.- Innan den reguljära färjetrafiken startade 1963 hände det att båtar dök upp i Västervik för tillfälliga kryssningar till Gotland, minns Nils Gustavsson, fartygsintresserad och kunnig båtolog i Västervik.Gunnar Sandberg är nog den person i Västervik som vet mest om den moderna Gotlandstrafiken. Han började arbeta på Sjögrens skeppsmäkleri redan 1944 och deltog i arbetet med Gotlandstrafiken från 1962, när den moderna färjetrafiken startade. 1969 var Gunnar Sandberg en av de fyra som tog över AB Knut Sjögrens och fick då huvudansvaret för Gotlandstrafiken, som han hade kvar till 1988.Under hans år ökade antalet passagerare och färjorna blev allt större. Näst sista året med Gotlandstrafik, 1987, gick det två turer om dagen vissa dagar mellan Visby och Västervik. Då tog resan tre timmar.- Vi hade nio turer i veckan och Oskarshamn hade sju, minns han. Gotlandsbolaget satsade verkligen på Västervik då, med kryssningar och campingpaket. På Gotlandsbolaget ville man behålla trafiken på Västervik för Västervik hade fler turister än Oskarshamn på sommaren.- På 80-talet fanns det till och med en idé om en storhamn vid Horns udde, för de allt större färjorna.Somrarna 1963-64 var det M/S Thjelvar som trafikerade sträckan Västervik-Visby, och även vintertid. För att få plats med alla bilar på överfarterna gick följebåten Elektra tillsammans med passagerarfärjorna under 1964 och 1965. På Elektra fanns plats för 150 personbilar.1963 gick även Christofer Polhem på samma sträcka.- Det var den första färjan där man kunde köra ombord bilar. Porten satt i sidan och där inne fanns en vändskiva så att bilarna inte behövde vända runt själva inne på bildäcket. Innan dess fick man lyfta ombord bilarna med kran, berättar Kalle Henriksson.Han arbetade som biljettförsäljare för Gotlandstrafiken somrarna 1963 och 1964. 1964 beställde Gotlandsbolaget två nya färjor från ett holländskt varv. De fick namnen M/S Visby och M/S Gotland, den senare bytte 1973 till namnet Thjelvar. Visby och Gotland alternerade med varandra på rutten mellan Västervik, Visby och Nynäshamn under vintertid 1964-1967. Den första färjeterminalen på Lucerna byggdes till sommartrafiken 1964 men redan 1963 fanns ett mindre hus som användes som biljettkur. 1975 invigdes en ny färjeterminal i Lucernahamnen. Då hoppades kommunledningen på att det skulle bli åretrunttrafik till Gotland igen.Den färja som kanske de flesta nu minns är Thjelvar från åren 1977-1987, med undantag för 1981. Hon utrustades med fler hytter akterut 1976 och kunde sedan ta 1300 passagerare och 140 bilar. Sommartrafiken 1977 gick mellan Nynäshamn, Visby och Västervik och den här rutten delades med M/S Visby fram till 1983. Efter 1987 var det slut med bilfärjor från Visby till Västervik.1970 hade riksdagen beslutat att ett enda rederi skulle få ensamrätt till båttrafiken mellan Gotland och fastlandet, för att säkerställa resmöjligheter för gotlänningarna året om. Gotlandsbolaget fick koncessionen, det vill säga ensamrätten plus statligt stöd, från början. Efter hand fick rederiet en hel del kritik av gotlänningarna för försämrad service och vid mitten av 80-talet omprövade den statliga myndigheten Transportrådet sitt tidigare beslut. Från 1988 fick därför rederiet Nordström & Thulin koncessionen. Det var då som Västervik förlorade Gotlandstrafiken, rederiet valde att enbart trafikera Nynäshamn och Oskarshamn med bilfärjor. Sommaren 1988 satte man in katamaranen Vindile på turerna till Västervik. Den var inte lämplig för Östersjön och många blev sjösjuka. Det var sista sommaren med Gotlandstrafik i Västervik.Källor:Christer Jansson: Över Östersjön till Gotland, 1996 (bok)Gotlandsbolagets historik till 120-årsjubileet 1986Anders Blomè: Västerviks Gotlandsförbindelser genom åren (artikel i VT 31 maj 1963)www.faktaomfartyg.sewww.kommandobryggan.se www.skargardsbatar.se www.riksdagen.seTal av kommunalrådet C-G Roos vid invigningen av Lucernaterminalen 3/9 1975.

Från hjulångare till katamaran

I 25 år, från 1963 till 1988, hade Västervik regelbunden färjeförbindelse med Gotland. Sedan var det slut. Men under större delen av 1800- och 1900-talet har passagerare kunnat ta sig mellan Gotland och Västervik.