Han kan inte sluta le. Han kan gå med händerna i fickorna. Han kan prata. För en vecka sedan kunde han inte det. Då fick han en gevärskolv med full kraft mot ansiktet om han öppnade munnen. Om han rörde på sig fick han en smäll till, berättar han.
Nu pratar 31-åringen gärna. Helst inte om de överfyllda cellerna, övergreppen, våldet, hungern. Mer om framtiden. Om hur han vill lära sig svenska och börja jobba. Fåglarna kvittrar i träden ovanför honom.
- Det är fantastiskt här. Jag är så lycklig. Här vill jag leva.
Det har gått en vecka sedan Tewulde flydde ut ur helvetesporten.
Av en eritreansk soldat krävs det total lojalitet. Att välja sin sjuka far framför militären är inget man gör ostraffat. Tewulde visste vad han gjorde när han utan permission sökte upp sin dödssjuka far för att hjälpa honom.
- Gör man sådant så åker man i fängelse.
Efter ett år och sex månader fick han nog. Han kunde inte sova på det hårda golvet längre. Han var för rädd för att våga blunda. Han ville röra på sig mer än 15 minuter per dag. Tre små brödbitar på en hel dag gjorde honom galen. Han bestämde sig för att fly från "helvetet" som han säger.
Han vill inte berätta om hur han flydde. Bara att vakterna sköt efter honom. Han vill heller inte prata om kriget. Hans rumskompis på Lysingsbadet stod på andra sidan i det Eritreansk-Etiopiska kriget.
- Vi är inte vänner. Vi kan prata med varandra. Inte mer.
Nu har de samma mål. Att inte återvända till sina länder.
De är beredda att vänta så länge som det krävs. De vet att det kan dröja länge. Den tredje rumskompisen Tesgay Beyeme, 57, har väntat i närmare tre år på att få stanna i Sverige.
- Om han skickas hem så väntar fängelse eller avrättning.
Samma öde väntar Tewulde om han tvingas återvända.
Om han hamnar i Sverige eller i ett annat land vet han inte.
En sak vet han.
- Jag kommer inte återvända till helvetet i alla fall.