Från dagisfröken till åkeribas

Man kan nog påstå att Mia redan tidigt fått insikter i hur åkeribranschen fungerar. Hennes farfar var den förste i släkten som hade lastbilar, ett företag som senare hennes farmor tog över. - Pappa började köra där ganska tidigt. Han var borta rätt mycket när jag växte upp så det fanns kompisar som trodde att jag inte hade någon pappa som bodde med oss. Men jag minns att den tid vi hade tillsammans tog vi mycket väl vara på. Marie Hagman hade till en början inga planer på att gå i pappas fotspår, eller köra i pappas hjulspår kanske det ska heta i det här sammanhanget. Efter gymnasiet utbildade hon sig till fritidspedagog. Sedan bar det av till USA och arbete som aupair under ett år. Återkommen till Sverige började hon jobba inom barnomsorgen i Storebro och Västervik. Så småningom blev det dåligt med arbetstillfällen på nära håll så Mia flyttade till Jokkmokk och stannande där några år. - Jag gillar livet där uppe i norr, det är ett annat sätt att leva och så tycker jag om snö och vinter. Mamma brukar säga att det nog beror på att jag är född under en snöstorm. Efter många år inom barnomsorgen tvingades Mia och söka sig annat jobb. På grund av en sjukdom som gav dåligt immunförsvar klarade hon inte av att visats i en miljö med så mycket infektioner. - Jag var sjukskriven så mycket så det kändes ohållbart. Det blev några år med ströjobb innan jag började hoppa in och hjälpa pappa här på åkeriet. När han sedan började bli lite krasslig så blev det ganska naturligt att jag tog över. Nu bossar Mia över åtta män och en kvinna som kör företagets sju bilar. Transporterna sker bara i närområdet. Det mesta godset hämtas på den stora terminalen i Hultsfred innan det distribueras runt till kunderna. Mycket gods kommer också direkt till kontoret där Mia sitter och fördelar turerna mellan de olika bilarna. - Då är det ovärderligt att ha bra lokalkännedom och så är det en välsignelse med mobiltelefoner. Det går nästan alltid att få tag på kunderna. - Om det inte är någon jäktad bonde som ska ha en reservdel förstås, inflikar en av chaufförerna. Då får man ofta lasta av själv för de finns sällan på plats. Att det är en manligt dominerad bransch hon jobbar i tycker nog Mia har påverkat henne en del. - Man tänker lite annorlunda, "som en karl", var det någon som sa till mig. Det blir nog en lite råare jargong på en arbetsplats som min, rå men hjärtlig vill jag påstå. Vi kan ha delade meningar men vi redar alltid ut problemen och sedan är det samma goda stämning igen, säger Mia och får medhåll av några av chaufförerna som kommer in för en fikapaus. Om Mia ska bli ägare till åkeriet där hon är chef är hon inte riktigt säker på ännu. - Vi har bestämt att se tiden an och titta lite på hur tiderna blir. Men något bättre och roligare jobb det kan jag nog inte tänka mig, säger hon, innan hon skyndar ut för att kolla ilastning av paket som ska lämnas av på olika adresser i stan.

Från dagisfröken till åkeribas

När Marie Hagman valde att utbilda sig till fritidspedagog såg hon ut att välja en helt annan bana än pappa, farmor och farfar som drev åkeri. Men uppenbarligen fanns dieseln i blodet - nu basar hon över ett företaget med sju bilar.