Först att vara upp

Some Group Members började spela i hop vid jultid 1964.
- Sen repade vi i en källare någorlunda målmedvetet under våren och sommaren. Ovanpå lokalen bodde en pensionerad sjuksköterska och jag är förvånad över att hon inte stördes. Men jag tror att hon tyckte att det var bra att vi spelade, berättar Some Group Members-gitarristen Roland Hogman som numera är lärare på Musikhögskolan och bor i Älvsjö utanför Stockholm.
Men trots att källarlokalen var rätt bra lyckades bandet fixa en replokal i en radhuslänga på Östersjövägen i Västervik.
- Det var guld att vi hade det stället, säger Roland Hogman och berättar att det hände att kompisar kom dit och lyssnade.

Gruppens namn kom till när ingen kunde komma på ett bra namn.
- Då kom någon på att vi är ju några gruppmedlemmar och så översatte vi det och så var det klart. Det var lite originellt också för alla band hette "The-nånting". Alla band hade engelska namn utom dansbanden och dem ville vi inte beblanda oss med.
Some Group Members hade inga scenkläder.
- Det hörde till att inte ha det.
Var fick ni inspirationen ifrån?
- För min del var det när jag hörde The Shadows gitarrpop för första gången. Jag tände till på soundet och bestämde mig för att skaffa en elgitarr, säger Roland Hogman som också gillade Västerviksbandet Willow Twigs.
- Det var ett riktigt bra band som spelade låtar av Spotniks och Shadows. Jag brukade gå och lyssna på dem, inte för att spana på tjejer utan för att se hur gitarristen Hasse Andersson lirade låtar. Han kunde spela så att det lät precis som Spotniks. Det var imponerande.

Först att vara upp

Att vara med i Bildjournalen var prestigefullt. Some Group Members lyckades med den bedriften.