Visans hus
Allt är bäddat för ett Visans hus. Ägandet av huset går över i en stiftelse med Hansi Schwarz, kommunen och Björn Ulvaeus som stiftare.
Föreningen Visan bildas. Uppgifterna är tre: Att bli en samlande kraft för Vissverige, säkra visfestivalens överlevnad och så småningom kanske bli den som driver ett Visans hus.
Ambitionerna är högt ställda. Den befintliga byggnaden räcker inte till. Den är i för dåligt skick. Istället talas det om ett nybygge av hög arkitektonisk klass.
– Vi vill att Visans hus ska bli en nationell angelägenhet. Då duger inte ett b- eller c-läge. Huset ska vara som ett vykort för Västervik, sade Gunnar Boman, då turistchef i Västerviks kommun.
Målet är inställt på att hitta nationella finansiärer. Både offentliga och privata. Man drar paralleller till hur man lyckats finansiera akvarellmuseet på Tjörn och Göteborgsoperan.
Arkitekttävlingen lockar 97 deltagare. Vinner gör Köpenhamnsarkitekterna Nikolaj Findanis, Peter Kinnmark och Francesco Matucci med skapelsen bro och brygga.
Arkitekterna beskrev själva sitt hus i Västerviks-Tidningen: ”Medvetet lågt, för att inte dominera ruinen eller punktera stadens historiska siluett. (...) Byggnadens material, glas och trä, är traditionellt småländska. Fasaden är byggd av glas och trälameller, vars springor släpper igenom det horisontella nordiska dagsljuset. Under långa mörka vinternätter får lamellerna byggnaden att glöda som en lanterna, som markerar Slottsholmens läge på den svartglimrande fjärden.”
Deras beskrivning är hämtad från en debattartikel skriven 2007, två år efter att de vunnit tävlingen. I den framgår att arkitekterna börjat bli frustrerade. Det händer inget.
Under de föregående åren har kommunen med konsulthjälp jagat finansiärer och tänkta hyresgäster. Tanken är att husets ekonomi ska vara säkrad innan spaden sätts i jorden. Västerviks kommun ska varken behöva bekosta husbyggnationen eller driften av huset.
Det visar sig vara svårare än man trott att hitta de finansiärerna.
När de två sista visprojekten, som haft en sammanlagd budget på åtta miljoner kronor, slutredovisas så kan man visa upp en bank med idéer, ett antal personer har sysselsatts på tillfälliga anställningar däremot har man inte hittat en väg fram till ett Visans hus.
Även för Föreningen Visan börjar läget bli tufft. Föreningen har inga stora intäkter, däremot står Slottsholmen på ofri grund. Det betyder att föreningen måste betala tomträttsavgäld till kommunen. Med tiden börjar en skuld torna upp sig.
LÄS OCKSÅ: Nöjespalatset som förföll
I april 2008 ska byggkoncernen Skanska berätta om bygget av ett femte hus på Tändsticksområdet, men det blir något helt annat som väcker rubriker:
– Slottsholmen skulle kunna bli ett landmärke för Västervik. Vi vill bygga ett riktigt högt bostadshus med plats för Visans hus och restaurang i botten, säger distriktschefen Anders Johansson.
Han berättar att byggjätten tittat på förslagen från arkitekttävlingen, men förkastat dem. Ska det finnas ekonomi i projektet anser bolaget att man borde kombinera ett visans hus med bostäder.
Föreningen Visan är inte avvisande till inviterna. Till en början säger man sig vara beredd att sälja, men man vill att köparen ska bygga ett Visans hus. Tiden arbetar dock inte för föreningen.
En som förstår det är Björn Ulvaeus. Han kontaktar fastighetsutvecklaren Joakim Alm. Ska de köpa fastigheten i ett gemensamt projekt?
– Vi hade några projekt tillsammans sedan tidigare. Jag tog med honom ner till Västervik och tittade på platsen, och vi började bolla idéer. Redan på vägen tillbaka till Stockholm bestämde vi oss för att slå till.
I maj 2010 offentliggörs affären.
En fullriggare i natten
När arkitektbyrån Sandellsandbergs idéskiss visas den tionde september 2010, drar Björn Ulvaeus till med liknelsen ”en fullriggare i natten”. Det är en skiss på huset kvällstid som inspirerar honom. Mot en svart Skeppsbrofjärd speglar sig en upplyst byggnad på ”minst sex våningar”. Byggnaden har en varmröd färg, och har en trappstegsliknande silhuett. Det ser lite ut som byggklossar staplade på varandra.
Alla är inte imponerade. En Västerviksbo skrev ett öppet brev till Björn Ulvaeus:
– Det liknar mer ett överlastat containerfartyg än en fullriggare. Låt Turistbyrån, Saluhallen och S:a Gertruds kyrka få fortsätta sin kulturella långdans över Slottsholmen, Brostugan, Slottsruinen och Kulbacken! Krossa inte Västerviks hjärta genom att störa det känsliga området.
Därmed var debatten igång. En del vill inget hellre än att Ulvaeus planer skulle förverkligas per omgående, andra var kritiska.
Även bland sakkunniga tjänstemän, bland annat på länsstyrelsen fanns kritik. Centrala Västervik är ett riksintresse. Det gäller inte minst Slottsholmen med ruinen. ”Fullriggaren” bedömdes bli för dominerande.
Ulvaeus och Alm Equitys gemensamma bolag Slottsholmen AB fick försöka göra om och göra rätt. Nu anlitades konsultföretaget Sweco för att ta fram ett nytt förslag. Resultatet blev istället tre mindre byggnader, varav två sträckte sig ut över vattnet. I förslaget skulle det finnas plats för bostäder, restaurang, hotell och en evenemangssal.
Den här gången gick det bättre. Länsstyrelsen ställde sig i januari 2013 positiv till idéerna, men det fanns oenighet på länsstyrelsen. Flera tjänstemän, däribland länsarkitekten Kerstin Ainouz anmälde avvikande mening, men landshövdingen Stefan Carlsson tog beslutet att ge grönt ljus.
Tjänstemännen tyckte fortfarande att huvudbyggnaden var för hög, och att de sammanlagda byggvolymerna blev för stora.
– Det är önskvärt att nå fram till ett gemensamt beslut. Men i det här fallet har några av tjänstemännen och jag haft olika uppfattning, sade Stefan Carlsson, i en intervju med Västerviks-Tidningen.
När Kerstin Ainouz en tid senare slutar på länsstyrelsen skriver Kalmartidningen Barometern att rykten säger att oenigheten kring Slottsholmen var ett skäl. Uppgiften bekräftas dock aldrig av henne.
För Slottsholmen AB var inte prövningarna över.
Detaljplanen överklagades av två privatpersoner först till mark- och miljödomstolen sedan till mark- och miljööverdomstolen.
En av dem var Lennart Brewitz.
– Den debatt som följde var inte rolig. Många riktade inte in sig på sakfrågan, utan mot mig personligen. Man skrev saker som att ”du kan hålla dig i ditt lerhus och jaga råttor”, berättar han.
Han är också besviken på den rättsliga prövningen. Brewitz ifrågasatte om reglerna för ett område som är av riksintresse hade följts. Den frågan tog inte domstolarna upp. De överklagande personerna var inte grannar till fastigheten, och ansågs därmed enligt plan- och bygglagen inte beröras av byggprojektet.
Nu var det bäddat för byggstart.