Sven Svensson, 77 år, tittar på resterna av den gamla skolan som familjen köpte på 60-talet. Det ryker fortfarande kring de förkolnade resterna av byggnaden. Han är här tillsammans med sonen Michael, som bor i Västervik. Där fick Sven och hustrun Inga-Lill övernatta sedan de konstaterat att byggnaden inte gick att rädda och att alla deras ägodelar var borta för evigt.
Sven har återvänt till det som en gång var deras hem. De två skorstenarna står kvar och bildar en grotesk nästan osannolik vy mot den klarblå himlen den här vackra onsdagsmorgonen.
Han berättar om många känslor som väller fram, men är ändå väldigt balanserad.
- Jag har nog inte riktigt landat ännu, det är svårt att beskriva, säger han.
Sven larmade SOS vid halv fyra-tiden på tisdagseftermiddagen.
- Jag var ute och pysslade med några blomlådor när jag kände röklukt. Jag så ingen eld, bara lite rök som kom ut vid skorstenen.
När han hade larmat räddningstjänsten sprang han upp till hustrun på övervåningen och hämtade samtidigt katten i tv-rummet. I det här läget trodde Sven att branden inte var så allvarlig och att det nog inte var någon fara att huset skulle brinna ner.
Men branden skulle få ett hastigt förlopp, troligen på grund av kastvindar som satte fart på elden på övervåningen. Räddningstjänsten började vattenbegjuta huset och Sven hann bara rädda några fotoalbum, hustruns smycken och lite möbler. Där inne fanns alla hans souvenirer efter hans många jobb som civilingenjör utomlands. Han jobbade bland annat i Afrika under många år.
- Allt är borta, det är svårt att beskriva hur det känns.
Sven talar om en livsdokumentation som nu är borta. Hustrun hade bland annat fört dagbok i över 20 års tid kring både smått och stort. Han har inga teorier om hur branden har startat. Och det kanske han aldrig får svar på. Men enligt räddningstjänsten så finns det egentligen bara två möjligheter. Ett elfel, eller att branden uppstått i den enda eldstad som var i bruk.
- Om det var ett elfel så kunde det ju ha uppstått på natten, och då kanske jag inte hade stått här. Det är en tanke som slagit mig. Vi lever ju, det är det enda viktiga just nu.
Nu börjar en jobbig tid med alla kontakter med försäkringsbolaget och alla andra praktiska ting som ska lösas. De har hjälp av sonen Michael, som har svårt att ta in att hans barndomshem är borta.
-När mamma ringde lät det inte så farligt först. Hon sa att de nog inte skulle kunna sova på övervåningen på ett tag.
Sven har inte hunnit tänka så mycket på framtiden ännu, var de ska bo till exempel.
- Längre fram kanske det blir sommarstället på Örö.