I tio böcker har läsarna tagits med på en resa i vår moderna historia och när sviten nu avslutas har vi hamnat i 1990-talet. I centrum av "Slutet på historien" står, precis som i de senaste tre böckerna i serien, Eric Letang, tredje generationen Lauritzen. Han är jurist, vänsterorienterad, och inblandad i ett stort rättsfall.
Samtidigt återvänder släktingen och den före detta SS-officeren Harald Lauritzen till Sverige efter 50 år i exil. Problemet är att han fortfarande är nazist.
Guillou berättar att Letang är hans alternativa alter ego. Karaktären Erik Ponti, från bland andra Ondskan och Hamilton-böckerna, säger Guillou, är i det närmaste identisk med honom.
– Romanfiguren Erik Letang är den jag skulle blivit om jag fortsatt studera juridik, säger han och skrattar.
För det var så det började. Han skulle bli "finförfattare" och skriva obegriplig litteratur, som han själv uttrycker det. Men då kom han på att eftersom finförfattare tjänar så dåligt med pengar måste han ha ett riktigt yrke också och väljer juridiken.
– Det var lyckosamma omständigheter som gjorde att jag i stället växlade in på journalistiken.
Då började han också läsa sådant han inte provat tidigare och upptäckte bland annat Maj Sjöwall och Per Wahlöös deckare.
– Det var den hårdkokta amerikanska stilen översatt till svenska och jag tänkte att det här funkar. Då insåg jag att det här kan jag göra, med spioneri.
Så föddes karaktären Carl Hamilton, som gjorde debut i romanen "Coq Rouge" 1986.
Det var när Guillou arbetade med att slutföra den sista Hamilton-boken, "Men inte om det gäller din dotter" som hans fru frågade varför ingen författare skrivit en familjesaga som sträcker sig över hela 1900-talet.
Svaret tyckte han var enkelt: 1900-talet är för komplicerat.
Men tanken på en romanserie och 1900-talet visade sig bli svår att släppa.
– Från början kändes det som ett omöjligt projekt av flera anledningar.
Det första hindret var första världskriget, ett krig som har berättats om i otaliga böcker och filmer, som beskriver samma händelseförlopp.
– Å ena sidan tänkte jag att jag kan inte berätta en historia om 1900-talet utan att berätta om första världskriget och å andra sidan går det inte att berätta om det en gång till. Det här grubblade jag på i två års tid innan jag kom på att jag kan flytta spelplatsen från Europa till Afrika.
I stället för en upprepning av redan kända händelser får läsaren följa med i vad som hände i Afrika, och mer specifikt Tanzania under den här tiden. Där kunde han beskriva ett krig som läsarna inte känner till, men med samma politiska motståndare. Dessutom kunde han använda sig av sina egna erfarenheter eftersom Tanzania är ett land han ofta rest i.
– Det kändes kul att komma på den idén efter så långt grubblande och är en av de saker jag är mest nöjd med, säger han.
Hur tycker du att böckerna i "Det stora århundradet" blivit mottagna?
– Ungefär som väntat, många läsare och nedlåtande recensioner, säger Guillou med ett skratt.
Vad ska du göra nu när den sista boken är publicerad?
– Jag vet inte. Jag hade tänkt att jag skulle gå i pension efter den sista Hamilton-romanen, men så blev det inte. Ivar Lo-Johansson skrev några av sina bästa böcker i 80-årsåldern, och kunde han så kan väl jag.
Har du några nya idéer?
– O, ja!