Det var inte alltid lätt att få träffa den man var förälskad i, om man var en av de som bodde och jobbade på Norra sjukhuset (som också hetat Västerviks Hospital och S:ta Gertruds sjukhus) i Västervik. Ännu svårare om man var patient.
Kär och galen – på mentalsjukhuset?
Jo, nog flödade känslorna under tidigt 1900-tal även på Västerviks Hospital, som några decennier senare bytte namn till S:ta Gertruds sjukhus. Faktum är att "kärlek" finns med bland de "Orsaker, under hvilkas inflytelser sinnessjukdom kan anses hafva uppkommit..." som listas i gamla skrifter från sjukhuset. Och med som mest över 1 400 patienter och 900 i personalen var det såklart många som fann sig en hjärtevän, eller åtminstone någon att tråna efter.
– Det förekom nog ganska mycket gömd kärlek. Både bland personalen och patienterna, säger Roger Eriksson, en av eldsjälarna i Psykiatriska museets stödförening.
I boken "Sankta Gertruds Sjukhus – ett samhälle i samhället" citeras en kvinnlig patient som skriver hem till sina barn; "Jag är Jungfru Maria som ligger här på dårhuset och skriver dessa rader (...) här är en förtjusande doktor Rickard som jag är mycket förtjust uti..."
Men i många fall var det kärlek med förhinder. I synnerhet för patienterna, som stod under ständig kontroll. För dem var det ända fram till 1970-talet uteslutet att inleda en kärleksrelation med någon annan på sjukhuset.
Personalen hade lite större friheter, men män och kvinnor hölls till en början strängt åtskilda. De åt var för sig i matsalen, och den ogifta personalen bodde i paviljonger – män på en sida av de två vägar som löper genom området, kvinnor på den andra. "Kvinnsgatan" och "Mansgatan" kallades vägarna.
De ogifta, äldre översköterskorna höll stenkoll, och skvallrade till överläkaren om någon kvinna haft "mansbesök".
Bilder ur boken "Sankta Gertruds Sjukhus- ett samhälle i samhället", som Psykiatriska museets stödförening gav ut 2023.
– Sköterskorna var ganska religiösa och pryda. Om någon brutit mot reglerna kunde det vara skäl till uppsägning, berättar Per-Olof Sörskog, vars pappa jobbade på sjukhuset i många år.
Förbudet för kvinnlig och manlig personal att mötas på sina rum var dock en fråga som togs upp återkommande genom åren. 1928 gick överläkaren Axel Lundgren med på att avskaffa förbudet, med motiveringen: "så slipper de gå någon annanstans".
– Men han sa också att "det kommer inte gå väl, det kan hända allt möjligt", säger Stanley Ahl, vars båda föräldrar var skötare på sjukhuset.
Men det fanns förstås även andra sätt att mötas. Sjukhusområdet hade en egen dansbana, och så småningom också en festsal där det kunde visas film. Badplatsen var en annan mötesplats. Ibland tog man båten ut till ön Finland, en bit ut i Gamlebyviken.
Fest och flärd på sjukhuset för psykiskt sjuka. Om det handlar en utställning som just nu pågår på Psykiatriska museet. Museet har tidigare bara haft öppet på torsdagar, men i vår kommer man ha öppet även vissa lördagar.
Om de olika sätten folket på "Norra" roade sig på finns att se och läsa i en utställning som just nu pågår på Psykiatriska museet. Där får man bland annat veta att dansbanan byggdes redan när sjukhusets startades, eftersom överläkaren tyckte det var bäst att både patienter och personal festade "på hospitalet" i stället för i stan.
– Personalen skulle inte beblanda sig med "pöbeln", stadens folk, berättar Per-Olov Sörskog.
De (i personalen) som fattade tycke för varandra och ville gifta sig fick gå till överläkaren och fråga om lov. Hade man tänkt sig ett sommarbröllop kanske man fick skjuta på det till hösten – det behövde finnas lediga lägenheter bland de hus där de gifta paren bodde.
Vid sjön Maren intill det gamla sjukhusområdet finns ju en udde som kallas "Kärleksudden". Har den någon historia knuten till sig?
– Inte vad vi vet. Men man kan ju tänka sig att man ofta gick ut dit för att träffas, tror Stanley Ahl.
Per-Olof Sörskog, Stanley Ahl och Roger Eriksson är tre av eldsjälarna på Psykiatriska museet i Västervik.
Någon statistik över hur många i personalen som gifte sig med varandra finns inte. I den lilla kyrkan som låg precis vid infarten till området (nu anstaltens personalmatsal) hölls förvisso begravningar, men inga bröllop.
Jag frågar trion om de känner till några kärlekshistorier från förr, och de tittar på varandra och ser lite kluriga ut. Några specifika historier kan de inte bjuda på, men berättar att kärlek ofta uppstod mellan vårdare och tillresande vårdelever under andra halvan av 1900-talet.
Om detta har sjukhusets forna revymakare Karl-Erik Andersson skrivit i en av sina visor;
Våra flickor här på "kvinns"
tjusigare ej nog finns
de´ tycker vi
men när vi friar får vi tjii - Hej.
Skötarna är inte bra,
dom vill brudarna ej ha,
nej något från sta´n,
det kvittar hurdan.
(...)
Man får ej försnilla chansen,
för järnhård e´ konkurrensen
när eleverna dom blinka
ja, då e´ skötarna flinka.
Därför säger vi farväl
vi har ganska starka skäl
att komma i tid
så att hjärtat kan få frid, - Hej.
Del av det miniatyrlandskap som finns på Psykiatriska museet, och föreställer S:ta Gertruds sjukhus som det såg ut förr.