Enheten, med tillhörande batterier och fjärrkontroll, ryms i en axelväska.
Drönare är inget nytt verktyg för räddningstjänsten i Västervik.
– Vi har jobbat med drönare i tio år, berättar verksamhetschefen Peter Helge när han är ute på testflygning.
De moderna drönarna är däremot mer smidiga att använda än sina föregångare. Den Peter Helge visar oss ryms i en liten kameraväska. På knappt en minut är enheten luftburen och direktsänder till den som styr spakarna. Drönaren susar iväg och snart är den bortom synhåll. På skärmen ser vi att den svävar över brandstationstornet.
– Här skulle man kunna använda drönaren för att inspektera en brand på balkong, till exempel.
Flera av de verksamma brandmännen vid räddningstjänsten är utbildade eller utbildar sig i drönarflygning. Regelverket har hårdnat de senaste åren och man ska ha minst fyra flygtimmar per år – något som protokollförs i en digital liggare hos räddningstjänsten.
– Luftfartsverket är tillsynsmyndighet, berättar Peter Helge.
När det är en pågående insats har räddningstjänsten i stort sett fritt spelrum att använda drönare för att underlätta arbetet. Innan teknologin var där den är i dag kunde exempelvis lokaliseringen av en brands centrum vara med tidskrävande.
"Västervik Mini. 1" står det under drönaren. Det är fritt fram att flyga 120 meter upp i luften enligt Peter Helge. "Otroligt hjälpsamt".
Andra brandmän på stationen ser positivt på drönarutvecklingen:
– Jag minns att jag som ny ryckte ut till en skogsbrand utanför Hörtingerum och befälet sa ”Skicka in en löpare”. Jag fick springa i en halvtimma för att hitta elden, tre kilometer in. Nu går det jobbet på 15 sekunder tack vare drönare, berättar Jonas Helge som också arbetar som brandman
De äldre drönarmodellerna beskrivs som stora och otympliga. Denna har en svävartid på 38 minuter per batteri och Peter Helge har i regel med sig tre batterier med sig vid utryckning. "Denna har inte värmekamera, men några av de andra har det".