Folkmord och fred i fallet Sudan

Men inte heller de västmakter som agerar i Sudan torde välkomna det som sker i ICC.ICC, som började arbeta 2002, har nu stöd av över hundra länder står nu bakom ICC. Men dess trovärdighet skadas av oviljan som visas domstolen av USA, Kina och Ryssland, alltså tre av fem medlemmar av FN:s säkerhetsråd. Trots uppdraget att bara agera där nationell rättsskipning inte fungerar ser de - och andra - domstolens verksamhet som ett hot mot suveränitet och folkrätt. Det är mindre sannolikt att vi får se Omar al-Bashir inför ICC-skranket i Haag än att domstolen försvagas. Den har alltför många fiender. Medlare och hjälparbetare fruktar att ICC kan göra ont värre. Att ta itu med en aktiv makthavare som Bashir kan gå ut över det hjälparbete som trots allt bedrivs, och situationen för de fredsbevarande styrkorna, redan besvärlig, blir ohållbar. En del säger att det i Darfur inte finns någon fredsprocess att rädda, att man måste ställa parterna, däribland regimen i Khartoum, mot väggen. Men hur skulle ICC kunna lyckas, när de som förfogar över något slags konkret morot och piska misslyckats? För det första aktiveras bland makthavarna den afrikansk-arabisk-muslimska försvarsreflexen mot ICC, som symbol för vad man ser som hycklande besserwissrar i väst. För det andra ser Kina och Ryssland här en möjlighet att vinna poäng i den blandning av rivalitet och partnerskap de praktiserar gentemot USA och EU. Ett aktuellt exempel är att Kinas och Rysslands veto i FN:s säkerhetsråd stoppat sanktioner mot Zimbabwe. Ryssland säger att situationen i Zimbabwe inte utgör något hot mot internationell fred. Kina säger att sanktioner skulle störa samtalen mellan Mugabes parti. Moskva och Peking går på samma linje som Sydafrika, just nu också medlem av säkerhetsrådet. Det är omvända roller, jämfört med den tid då USA och Storbritannien motsatte sig sanktioner mot Sydafrikas rasistregim med ungefär samma argument. Kina och Ryssland väljer ibland att göra opinionen i väst till lags, men undviker handlingar som stör relationerna med för dem politiskt och ekonomiskt nyttiga makthavare i ett land och deras vänner. Men väst har också förmågan att se genom fingrarna. I Afrika lämnas tyrannen i minilandet Ekvatorial-Guinea och rövarregimen i Angola ifred, så länge de är pålitliga leverantörer av olja. USA säger sig ha Sudan, Afrikas till ytan största land, högt på sin dagordning. Här finns olja. USA drev på för det avtal som för tre år sedan avslutade ett mångårigt inbördeskrig, mellan syd och nord. I det avtalet var president Bashir partner. Men freden är bräcklig, och Bashir är nu också motpart, när USA belagt hans regim med vissa sanktioner, för att få den att samarbeta i fråga om Darfur. För Kina, ivrigt att få mer av Sudans olja, är läget enklare. Här finns inte som i USA och Europa någon kritisk opinion ledarna måste ta hänsyn till i sin utrikespolitik. Kina kan vara vän med alla. Så när OS invigs 8 augusti, bli inte förvånad om bland gästerna återfinns inte bara president Bush för USA och president Sarkozy för Frankrike/EU - utan även presidenterna Mugabe och Bashir.