I området där de bor slås nya hus upp tätt intill varandra. Och det går snabbt nu.
– Vi som bor på gamla sommarstugefastigheter har den fördelen att våra tomter som regel är större. Därmed bor vi inte alldeles inpå varandra, menar Ulf.
Som permanent bosatta på Hornslandet, och pensionärer, kan Irene och Ulf följa utvecklingen på nära håll, dag för dag. Och det är med blandade känslor de iakttar förändringarna som sker och som följer i exploateringens spår.
– Det vi oroar oss mest över är om det till slut kommer att bebyggas överallt i skogarna här omkring, säger Irene.
– Vi går mycket i skogen och hoppas kunna göra det även i framtiden, det vill säga att det inte kommer att bli överexploaterat här ute.
Ulf menar att den intensifierade trafiken, en naturlig följd av ökad bebyggelse, också är ett orosmoln:
– I synnerhet om det ska anläggas en allmän badplats och ett centrum här enligt önskemål från en av exploatörerna. Vi hoppas att det inte blir så.
– Men visst är det trevligt med lite fler permanentboende familjer på Hornslandet. För tio år sedan var det dött och kolsvart här under vinterhalvåret.
Och förbättrade bussförbindelser mellan Hornslandet och stan är definitivt önskvärt. Det tycker både Irene och Ulf. Men.
– Vi flyttade ju hit för att ha direkt tillgång till naturen, och för stillheten och lugnet, säger Irene Binnefors.
Fastigheten köpte de 2007. Då fanns en liten röd stuga med en boyta på 40 kvadratmeter på tomten. Den har nu fått ge plats åt en modern året-runt-bostad.
– Vi flyttade från Stockholm 2014 och bodde i början i en lägenhet i Västervik och hade vår stuga just som ett fritidsboende.
Lägenheten var en mellanlandning och snart började de leta efter en lämplig villa.
Men efter att ha funderat lite fram och tillbaka valde de slutligen att riva det gamla huset på fastigheten och låta bygga ett nytt, anpassat efter egna önskemål och behov.
– Vi hade ju den här tomten, så det kändes dumt att köpa hus någon annanstans, poängterar Ulf.
Och så fanns ju den där önskan om att bo med skogen som granne, låter Irene förstå.
I februari 2018 kunde de så flytta in i sitt nya hus.
– Vi trivs jättebra och saknar inte Stockholm alls. Vi har barn, släkt och vänner kvar i Stockholm och åker ju dit regelbundet och hälsar på. Men jag längtar ganska snart tillbaka hem till Västervik, säger Irene.