Vi mobbade Petter mellan ettan och sexan. Ja, vi mobbade honom. Det har tagit lång tid för mig att erkänna det, i mitt huvud är jag ingen mobbare.
Jag blev också retad, det blev väl alla? har jag intalat mig. De retade sig till exempel på att jag var kort och hade basker (jag var ett snudd på excentriskt barn har jag förstått i efterhand). Under perioder var jag mer retad men jag både åt och blev uppäten i skolgårdens näringspyramid.
Det var milsvida från vad Petter tvingades utstå.
Även om jag inte var lika jävlig som de värsta så är mitt och resten av svansens svek kanske värst. Svansen som såg och skrattade. Vi var hejaklacken när Petters skolväska slängdes i en vid båge över asfalten och landade i en lerpöl.
När det var gympa vred vi oss av äckel bakom gympamajjens rygg inför att tvingas ta Petter i hand i en bugg. Petterbacillerna tvättades sedan bort med stora scener, fanns det kanske handsprit någonstans för att vara riktigt på den säkra sidan?
Vi slutade mobba honom när allt kom upp i dagsljuset. När hans fasad rämnade någon gång under höstterminen i sexan, under en extra jävlig dag. Jag vet inte om det hade hänt något utöver det vanliga (som att någon skrattade åt hans tröja, fnissade när han läste högt eller panikade över Petterbaciller) men han hade fått nog och berättade allt för läraren.
Jag försöker analysera, vad fick mig att vara så jävlig? Troligen att jag kunde.
Petter blev inte heller fortsättningsvis bjuden på några partyn. Han seglade inte upp och blev populärast i klassen. Han blev inte av med finnarna, började sola solarium och skaffade linser. Han blev inte ihop med skolans snyggaste tjej.
Men vi lät honom vara ifred, han fick en kompis i en ny kille som började i klassen och snart var det högstadiet och klassen splittrades.
Det pratas mycket om skolan, om lärarna som förlorat kontrollen, om hur vi ska få rätsida på det lutande skoltornet PISA och om ”flumskolan”. Jag vet inte hur man ska lösa det och de som vet bäst är lärarna, fråga dom och stoppa alla ”åsikter” där solen bara lyser om man anstränger sig riktigt mycket. Det enda jag tror att jag vet är att utan trygghet går det inte att lära sig om freden i Brömsebro eller liggande stolen. Skolan ska vara en trygg plats, Flugornas herre kan din bänkbok heta men du ska inte känna att det är din skolgård.
Till alla Petter där ute, som vet att glåporden väntar när skolan börjar: snälla, våga berätta! Det blir inte värre. Bara bättre.
Kram på dig!