När kriget i Syrien bröt ut i samband med den så kallade arabiska våren 2011, blev situationen snabbt ohållbar och farlig för många medborgare. Även Reem och hennes familj upplevde krigets fasor och under det sista året i hemstaden Damaskus gick det så långt att Reem kände sig tvingad att hålla sina barn hemma om dagarna. Att skicka dem till skolan kändes otryggt.
– Den låg på vägen mot flygplatsen. Det var en farlig väg och det bombades mycket runtomkring den.
Dagarna var långtråkiga och isolerade, men familjen försökte hålla rutinerna och fysiken igång och anordnade bland annat inomhusgympa varje dag för att barnen skulle få röra på sig.
I Damaskus jobbade Reem på flygplatsen som chef för certifikat och miljöskydd. Det innebar bland annat att undersöka skyltar, ljus, start- och landningsbanor och brandsystem.
– Jag slutade när armén kom dit och det inte var någon civil flygplats längre, berättar hon.
Som flygplatsanställd räknades hon som regeringsanställd. Något som ibland skapade misstänksamhet från motståndare till regeringsmakten.
– Men jag tog aldrig ställning. Båda sidor gjorde många fel. När man använder vapen blir det fel, säger hon.
Redan 2012 försökte Reem, på laglig väg, lämna Syrien. Men när hon inte fick visum för att kunna åka till Italien tvingades hon ta till andra knep. Via kontakter och på nätet sökte hon efter flyktingsmugglare som kunde ta henne och familjen bort från det krigshärjade landet. Målet var att komma till Sverige eller Tyskland.
Den 28 augusti 2013 sattes planerna i verket. Den omvälvande och skumpiga resan gick via bil och till fots genom ett Europa där Reem inte säkert kunde veta vem som var vän och vem som var fiende. Hon separerades från sitt äldsta barn, blev bestulen på sina ägodelar och tvingades gömma sig med sin då treårige son – som trots sin låga ålder förstod allvaret i situationen och höll sig lugn och stilla.
– Men målet var värt den farliga resan. Jag gjorde det mest för mina barns skull. Jag vill att de ska kunna leka, skratta, sova gott och gå i skolan, säger Reem, som fortfarande har svårt att berätta om flykten utan att bli märkbart berörd.
Hon har fortfarande svårt för flyktingsmugglarna, som hon menar ofta är hänsynslösa och ser människor som pengar. Själv blev hon lurad när hon flydde och såväl pengar som viktiga dokument föll i gapet på de människor som skulle hjälpa henne.
Det tog fem dagar tills hon var i säkerhet i Malmö. Där förenades Reem med sin syster och båda sina barn på ett hotell för asylsökande, och där träffade de på många andra människor, alla med sina unika berättelser och erfarenheter från kriget och flykten.
En av de första dagarna i september anlände hon sedan till Västervik och Lysingsbadet. Där tilldelades familjen en stuga.
– Där kunde jag för första gången sedan flykten inleddes stänga dörren om mig och låta känslorna komma fram. Vi hade klarat av det, berättar Reem.
Efter ett och ett halvt år, i maj 2015, kunde hela familjen återförenas när även Reems make Abbas kom till Sverige.
Alla fyra är redan väl integrerade i samhället. Reem jobbar som integrationsassistent på Västerviks kommun och är engagerad i projektet VästerviksVärd – där svenskar matchas med nyanlända. Det blir ett sätt att mötas över kulturgränserna och där, förhoppningsvis, båda parter kan få ett utbyte
– Som nyanländ är det jätteviktigt att man får kontakt med svenskar som inte är myndighetsanställda. När man trivs bra får man energi att fortsätta kämpa och lära sig språket och kulturen.
Även hennes man lyckades snabbt få jobb, som bilmekaniker. Något som låg helt i linje med hans tidigare karriär som chef för en BMW-verkstad.
Sönerna, sex och nio år gamla, går i skolan och pratar svenska obehindrat. I höstas blev de svenska medborgare.
– Min äldste son vill bara prata svenska hemma. ”I Sverige pratar man svenska”, brukar han säga, säger Reem och skrattar.
Hur trivs du i Sverige?
– Jag trivs bra här och tycker mycket om både naturen och snön. Det jag inte gillar är de långa köerna överallt, vad man än ska göra. Sådant är jag inte van vid från Syrien. Men man vänjer sig och nu gör det mig inte så mycket.
När hon kom till Sverige märkte Reem snart hur en flytt till ett nytt land kan påverka människor på olika vis. En del väljer att isolera sig med sin grupp, andra integrerar sig i samhället. En del lever olika liv hemma och inom familjen, andra värnar kulturen betydligt starkare än innan.
– Det bästa som kan hända är i stället en integration där man förstår andras livsstil och själv blir förstådd.
Detta är något som Reem försöker hjälpa till att uppnå i sin roll som integrationsassistent och hon är också tacksam över det jobb som kommunen lägger ner på olika integrationsprojekt. Men hon lägger också ett ansvar på de nyanlända.
– De har ett stort eget ansvar för att kämpa med språket och vänja sig vid det nya samhället.
Att återvända till Syrien är inget som Reem ser som en möjlighet inom överskådlig framtid.
– Jag vet inte hur det känns om tio år men då blir det nog svårt att återvända. Mina barn känner sig redan som svenskar och jag har nästan inget kvar i Syrien. Nu ser jag Syrien som min mor och Sverige som min styvmor. Men jag hoppas förstås att jag kan komma tillbaka till Syrien och hälsa på någon gång.
Du och din familj är muslimer. Firar ni ändå jul och i så fall hur?
– Alla muslimer firar inte jul. Men alla tycker om Jesus och i min familj firade vi alltid jul. Mina föräldrars hus brukade vara fullt av mina syskon och deras barn. Vi samlades med familjen för att, precis som ni i Sverige, laga mycket mat, grilla och titta på speciella tv-program. I Damaskus och andra stora städer brukade alla restauranger vara öppna så man kunde fira med familjen först och sen gå ut med kompisarna.
I år firar Reem och hennes familj julen hos systern i Stockholm. Med julklappar, tomte och julmat. Dock finns en sak som lagt sordin på julstämningen. I somras gick Reems pappa bort.
– Pappas plats kan inte ersättas av någon annan och vi saknar fortfarande vårt hus i Syrien mycket. Det känns tomt för oss. Men vi ska försöka fira utan att jämföra för mycket mellan nu och då.