Felfinnarnas offensiv mot Israel

Bar Refaeli, född 1985, är israelisk supermodell, enligt Wikipedia känd även för en relation med skådespelaren Leonardo di Caprio. I hemlandet blev hon ifrågasatt efter att ha sluppit värnplikten genom att gifta och omgående skilja sig. När detta påtalades skall hon enligt en tidningsintervju ha undrat vad det är för bra med att dö för sitt land - är det inte bättre att leva i New York? Modellen klarade sig ur klavertrampet genom att lova besöka sårade soldater, när hon befann sig i Israel, och göra reklam för värnplikten. Kanske är detta glömt, nu när Bar Refaeli prytt omslaget på tidskriften Sports Illustrated, något inte bara hon själv verkar stolt över. Det handlar om tidskriftens baddräktsnummer, en årligen återkommande händelse av samma dignitet som Hennes & Mauritz julmodeller. Att tala om baddräkt är dock en överdrift. Bar Refaeli bär tre trianglar typ sambadrottning i Rio, och ser ut att vilja dra den nedre triangeln av sig. Så man kan ju förstå om utgåvan av Sports Illustrated plockats ur tidningsställen i Dubai, enligt Jerusalem Post. Visst, i Israel finns grupper som ogillar avklätt, men de är inte normgivande på samma sätt som i omgivningen, där man har en mer restriktiv syn på innebörden av tryckfrihet, i ord och bild. Så felet med Bar Refaeli skulle kunna vara att det visas för mycket hud. Här skulle det alltså inte handla om ett uttryck för antiisraeliska känslor utomlands efter Gazakriget. Men det är turerna kring Davis Cup i Malmö 6-8 mars. De illustrerar faktum att allt Israel anses göra fel tillmäts större vikt än vad andra stater gör fel. Samt att den arabiska sidan i konflikten genom invandringen fått ett opinionsstöd liknande det Israel räknar med, inte alltid korrekt, bland sex miljoner judar i USA. Israel blev till mot arabernas vilja, och har tvingats utkämpa många heta krig. Parallellt har pågått ett kallt propagandakrig. Ett exempel är uttalandet av FN:s generalförsamling 1975 att sionismen, tanken om en återsamling av världens judar i en judisk stat, är en form av rasism. 1991, när det såg ut som om kompromissfred var möjlig, hävdes FN-beslutet. Men de som inte vill se Israel existera skulle genast ha försökt hitta på något annat för att undergräva statens politisk-moraliska grund. En chans kom när FN 2001, strax före 11 septemberdåden, kallat till konferens i Durban i Sydafrika om rasism, främlingsfientlighet och annat otrevligt.Israel hudflängdes mer än något annat land - och valde att resa hem. Slutdokumentet, tvättat av diplomaterna, blev mera måttfullt. Men sedan FN beslutat om en uppföljning, i Genève i april, för att utvärdera, tror Israel att det blir ett osakligt indignationsbrott, eldat av Gazakriget. Kanada meddelade tidigt att man uteblir och Israel följde. En del EU-länder har tvekat, men lär ställa upp eftersom USA vill ge mötet en chans. I all Israel-vänlighet finns i Obamas Vita hus ett behov att något distansera sig från Bush för att vinna trovärdighet bland araberna. FN-ambassadören Susan Rice och Samantha Power i nationella säkerhetsrådet, båda nära Obama, skall vara bland dem som är emot en bojkott. FN:s människorättskommissarie Navi Pillay (från Durban) har försökt övertala Israel att ställa upp. Men så som FN-kollektivet hanterar mänskliga rättigheter har Israel svårt tro på en korrekt behandling.

Felfinnarnas offensiv mot Israel

Turerna kring Davis Cup i Malmö 6-8 mars illustrerar det faktum att allt Israel anses göra fel tillmäts större vikt än vad andra stater gör fel. Det skriver Bo Ture Larsson i dagens utrikeskolumn.