Louise Eskengren bedyrar att det är kollegan Morgan Tengver som ska ha äran för idén om kolonilotterna. Han är sedan tidigare trädgårdsutbildad, och såg en möjlighet att utnyttja de ytor som finns på Markörområdet för en gemenskapsyta. "Vi kunde nog själva inte ana hur bra det skulle bli", säger han.
Segregationen
Vi träffar Louise och några av hennes kollegor: Jörgen Rengren, Angelica Ekbergh och Johan Lindberg, på Bostadsbolagets driftkontor mitt i markörområdet. Det är högt i tak och stämningen är varm och inbjudande, trots det stundtals svåra samtalsämnet: segregation.
– Äran för idén om kolonilotterna ska läggas på Morgan Tengver, berättar Louise.
Morgan ansluter dock lite senare, eftersom han behövde rycka ut till ett brandlarm. En av många arbetsuppgifter för en fastighetsskötare, visar det sig.
Morgan har många års erfarenhet som fastighetsskötare, och är sedan tidigare trädgårdsutbildad. Idén för kolonilotterna fick han av ett TV-program om stadsodlingar – på flera platser i Europa odlade man på hela hustaken. Varför inte utnyttja de ytor som finns i Västervik?
– Och bostadsbolaget var ju öppna för våra idéer, berättar Morgan, när han är tillbaka från utryckningen.
Och satsningen har gått över förväntan, berättar Louise.
– Jag tycker att det har gått jättebra. Det är jättekul att se. Visst fanns det några som var negativt inställda i början men det ändrades snabbt när kolonilotterna väl kom på plats, säger hon.
Syftet med kolonilotterna är att öka trivseln och tryggheten.
Men hur hör kolonilotter ihop med trygghet?
– I de här större områdena – med Västerviks mått mätt – är det lätt att man isolerar sig och avskärmar sig från sina grannar, säger Jörgen, och Louise fyller i:
– Vi ville att folk skulle röra sig ute. När en grupp människor bara sitter på gården kanske man håller sig lite på sin kant. Här har olika typer av människor något gemensamt att samlas kring.
– Och om de ser att vi är engagerade, och om människor känner att vi vill satsa på dem, då känner de sig mindre bortglömda. Och om fler och fler kommer ut på gårdarna så smittar det av sig, flikar Angelica in.
Kollegorna har många idéer som de skulle vilja förverkliga.
– En idé vi jobbat för är någon form av nystartspraktik för boende som är arbetslösa och annars inte kommer ut så mycket, utan mest sitter hemma. Sommartid har vi hur mycket som helst att göra – och vi går handledarutbildningar och vi har feriearbetare här, så det borde gå att lösa, säger Jörgen.
– Egentligen handlar det ju om att nå ut till alla grupper som hamnat utanför. Vi som är kommunägt vill kunna göra samhällsnytta, tillägger Johan Lindberg.
– Eller någon typ av gårdsvärdar? Eller söndagsmarknader i olika områden där de boende kan sälja saker de bakat eller odlat? Jag vet inte, jag bara spånar, fortsätter Jörgen.
Så här såg det ut på Markörgatans kolonilotter i somras. "Om fler och fler rör sig ute på gårdarna smittar det av sig", berättar fastighetsskötaren Angelica Ekbergh.
Vi frågar Morgan, som växte upp i Markörområdet, vad som förändrats här sedan hans barndom.
– Förr var det ju mer som hände i bostadsområdet. Isbanor, pulkaåkning. Mer gemenskap. Förr var nästan alla som bodde här barnfamiljer och vanliga arbetarfamiljer. Det var också det vanligaste förut, att man bodde i lägenhet i stan. När nya villaområden byggdes var det kanske de med mest pengar som kunde flytta till hus – och de som hade det sämre ställt blev kvar, säger han, omedveten om att han pekat ut en av de slutsatserna som Delegationen mot segregation (Delmos) understryker:
En drivande faktor för boendesegregationen, alltså att olika grupper av människor koncentreras på olika platser, är att människor med hög inkomst har större möjlighet att välja – och välja bort – olika bostadsområden.
Statistiken som Delmos presenterar i verktyget "segregationsbarometern" sträcker sig bara från 2011 och framåt. Under hela den perioden har området Södermalm-Karstorp, som innefattar områdena Markör och Midgård, klassats som ett område med ”socioekonomiska utmaningar”. Det innebär att området har en hög andel boende som är arbetslösa, har en kort utbildning eller en låg inkomststandard som inte täcker de nödvändigaste utgifterna. Om ett område har en relativt stor andel sociala hyreskontrakt, där socialtjänsten hyr ut bostaden i andra hand åt de som inte själva kan skaffa en bostad, spelar det också in i statistiken.
– Men det går åt rätt håll ändå, säger Louise.
Johan Lindberg växte upp i Kvännarområdet, som då var relativt nybyggt. Han berättar att skolornas upptagningsområden då skiljde sig från nu, och han gick i skolan som då hette Karstorpsskolan.
– Redan då fick man upp ögonen för att alla kanske inte har det lika bra, säger han, och fortsätter:
– Sen jag började jobba här, för sju år sedan, har man börjat prata mycket mer om vad vi kan göra, och hur vi kan hjälpa utifrån vår roll, säger han.
Kollegorna är eniga om att Midgård- och Markörområdets dåliga rykte till stor del beror på fördomar. En liten grupp människor skapar problem för resten. Stämpeln som ett problemområde är svår att tvätta bort.
– Allt arbete vi gör här märks ju bara här, och inte på andra platser, om ingen berättar om det, säger Johan, och fortsätter:
– Vi försöker verkligen.
– Det kan handla om små saker. Att flytta runt växtligheten för att skapa mer trivsel, säger Angelica.
– Eller smart belysning för mer trygghet. Små investeringar får störst effekt i de här områdena, säger Johan.
– Det behöver inte vara kostsamt. Det handlar om små, regelbundna insatser, säger Morgan.
– Det är fult att skryta men jag tycker fan att vi är ganska bra, säger Jörgen, och ett förlösande skratt fyller kontorslokalen.
Kollegorna Louise Eskengren, Johan Lindberg, Morgan Tengver och Angelica Ekbergh. Att kolonilotterna har lockat så många har flera olika förklaringar, tror de. "Hyresgästerna får vara med att skapa och utforma området. De får vara kreativa, och kan själva använda det de odlar. Det ligger lite i tiden också", säger Angelica.
Just nu finns det 14 kolonilotter på tre olika platser på Markörområdet, och alla utom två är uthyrda. Nästan 40 personer anmälde intresse när de först skickade ut lappar om satsningen, men en del har droppat av. Fortfarande är många intresserade.
Varför tror ni att just kolonilotterna lockat så många?
– Hyresgästerna får vara med att skapa och utforma området. De får vara kreativa, och kan själva använda det de odlar. Det ligger lite i tiden också, säger Angelica.
– Det finns en trygghet i saker som växer, och lever. Ett hopp, säger Johan.
Fastighetsskötarna känner sina områden – de har koll på vilka de boende är, vilka utmaningar som finns och var insatserna skulle ge störst effekt.
Och deras ansträngningar har gett resultat, Polisen märker att markörområdet blivit tryggare de senaste åren, även om allt förstås inte kan härledas till kolonilotterna.
Men det är en häftig känsla, berättar Morgan, att med förhållandevis enkla medel få de boende att vistas utomhus, med varandra.
– Vi kunde nog själva inte ana hur bra det skulle bli, säger han.