Ett av fallen handlar om en man som vill ha bidrag till ett medlemskap i idrottsförening. Skälet är att i medlemskapet ingår en försäkring som han menar är nödvändig för att han ska kunna arbetsträna hos föreningen. Kommunen ville inte stå för medlemskapet, utan hävdar att Arbetsförmedlingen står för nödvändiga försäkringar vid arbetsträning. Rätten gick på kommunens linje.
Ett annat fall handlar om en man i 40-årsåldern som beviljats ledigt från en praktik för att åka på anställningsintervju i en annan stad. Efter intervjun stannade han kvar, och återvände inte till praktiken på några dagar. Då drog kommunen in biståndet.
Mannen överklagade med motiveringen att han använde dagarna han var borta till att söka jobb. Rätten går dock på kommunens linje.
Ett tredje fall handlar om en kvinna i 50-årsåldern som nekats bistånd efter att hon inte velat gå ut på praktik. Kvinnan har hänvisat till att hon inte vill praktisera förrän pandemin är avslutad. Även här går rätten på kommunens linje.
Fall nummer fyra handlar om en kvinna som anser att hon fått för lite bistånd. När kommunen beräknade biståndets storlek utgick man från att kvinnan även skulle få aktivitetsstöd från Arbetsförmedlingen. Det frös inne på grund av att kvinnan inte följde den uppgjorda planeringen.
Rätten skriver att man som individ måste utnyttja alla möjligheter som ges för att klara sitt uppehälle, och ger Västerviks kommun rätt.