Isabella bär kriminalvårdens tjänsteskjorta med blågul flagga, som bara får bäras i samband med utlandstjänstöring. Hon är en av två som efter hård gallring utsågs att leda ett nytt projekt inom kriminalvårdens utlandsgrupp, "Juba prison sewing project". Genom pengar via UD satsar Sverige och kriminalvården på hjälp till krigsdrabbade eller särskilt utsatta länder i världen i samarbete med FN och EU.
Juba är huvudstad i Sydsudan, som bröt sig loss från Sudan förra året. En ung och fattig statsbildning, trots oljeresurserna. Där landade Isabella för en månad sedan för två veckors intensivt arbete.
- Det var omöjligt att föreställa sig hur det skulle bli, men så här efteråt känns det väldigt bra att vi lyckades förmedla våra kunskaper till de kvinnliga fångarna.
Fängelset ligger mitt i staden. Mer än 900 fångar och överbelagt. Ingen enhetlig fångklädsel. Ett 70-tal är kvinnor, de flesta inlåsta på grund av brottet "otrohet". Alla fångar ligger i sovsalar med 51 bäddar. Lägg till det en något annorlunda säkerhetstänkande och fångar som gör honnör för sin närmaste chef. 100 av fångarna sitter inlåsta med dödsdom, ständigt bundna med fotfängsel.
- Det var inte så lätt att få ett begrepp om hur allt fungerade, men vi möttes av välvilja och stort intresse för vår uppgift.
En 18-årig flicka hade suttit där i tre år med en 14-årig fängelsedom.
- När vi skiljdes åt för min hemresa kramade hon mig och sade hon att hon i alla fall hade lärt sig att sy när hon kommer ut i samhället igen. Det var ett känsloladdat ögonblick, berättar Isabella.
Mer än 40 grader i skuggan varje dag, svetten rinner konstant i pannan, en ovan miljö för vårbleka svenskar. Utrymmet de först blir anvisade till går inte att använda för den provisoriska syateljé som ska göras i ordning.
- Där fanns varken ingen el, inga lampor eller fläktar. Men det löste man snabbt genom att göra i ordning en förrådsbyggnad inne på fängelset.
Där byggde Isabella och hennes kamrat Ami Magito från Täby upp syateljén utrustade med trampsymaskiner.
- Många av kvinnorna hade aldrig sett en sax, vi fick verkligen börja från noll, säger Isabella.
Hon berättar att det inte finns någon sömnadskultur bland kvinnorna, det är männen som är skräddare och som säljer tyger på torget. De var högste chefen för kriminalvården i landet som valde tyget och färgen till de klänningar som skulle produceras och bli de första enhetliga kläderna för kvinnorna i fängelset.
I gruppen fanns tolv kvinnor, bland dem kvinnliga kriminalvårdare som i sin tur ska lära nya grupper att sy sina egna kläder under fängelsetiden.
- Vi gjorde ett enkelt mönster, en rak klänning med knytning där bak. Vi kände oss alla stolta när vi hade tillverkat 30 klänningar på så pass kort tid som fem dagar med tanke på att ingen kunde sy innan.
Isabella har fått smak på utlandstjänstgöring. Hon och Ami har fått massor av beröm av Agneta Johnson som är ledare för kriminalvårdens utlandsgrupp. Där finns i dag ett 20-tal anställda som är ute på årslånga uppdrag i andra länder som Liberia, Kongo och Haiti.
- Utbildningen är ettårig och jag tänker söka dit när jag får möjlighet.