I den lilla lägenheten ovanpå Palladium i Västervik ligger Roman och skrattar i gammelfaster Tatianas famn. Han har bara haft sin hörapparat i ungefär ett dygn och han tittar ibland förvånad upp när han hör ett nytt ljud. Tvillingbrodern Mykola har somnat. Att vara på flykt tar på krafterna.
När familjen flydde Ukraina och hemstaden Lviv var deras högsta prioritet att komma till ett land med bra sjukvård. Roman har nämligen cerebral pares, med problem med synen och en svår hörselnedsättning.
– Det var därför vi valde Sverige, berättar mamma Natalia.
I december fick Roman ett implantat som skulle hjälpa honom att höra. Men när oroligheterna ökade under tiden de var på sjukhuset i Kiev för att få implantatet att fungera bestämde de sig för att åka hem till Lviv.
– När vi var på sjukhuset gick larmet och vi fick ta skydd i källaren. Vi tänkte att det var för farligt att stanna kvar, säger Natalia.
Till en början var det ganska lugnt. Lviv ligger i västra Ukraina, nära den polska gränsen, och än så länge hade ryssarna främst koncentrerat sig på den östra sidan. Men Natalia och hennes man Vitalii var oroliga, särskilt med tanke på Roman och hans behov av sjukvård.
De bestämde att Natalia skulle försöka fly med barnen.
– Men det gick inte. Jag kunde inte åka ensam, säger hon.
Egentligen ska alla män mellan 18 och 60 år stanna i landet för att strida, men eftersom de har ett barn med särskilda behov fick Vitalii tillstånd att fly tillsammans med familjen. Med på resan är också Natalias faster, Tatiana.
De korsade gränsen till Polen med siktet inställt på Gdansk och färjan till Sverige.
Det blev en båtresa på nästan två dygn och med väldigt lite sömn, innan de kom fram till Nynäshamn.
– Jag sov nog inte mer än två timmar under hela resan, säger Natalia.
Varför valde ni att följa med till Västervik?
– Vi hade inte så mycket att välja på, men vi träffade snälla människor och fick komma till en bra stad med ett sjukhus nära, säger Tatiana.
Hon var också orolig för att hon inte skulle få följa med resten av familjen, utan bli ensam någonstans, men här kunde de alla vara tillsammans.
Lägenheten är inte stor, men här finns det mesta de behöver. Jesper Björkman berättar att den just var iordningställd när han hörde talas om initiativet med värdfamiljer i Västervik som Akko Karlsson startat, och erbjöd den för eventuella flyktingar.
– Jag satt därhemma med mitt eget lilla barn och tänkte att det här stod tomt. Men det fanns inga möbler så vi fixade sängar och sen tog jag kontakt med Retrovik och som hjälpte till, säger han.
Han har också hjälpt familjen med att ordna papper från Migrationsverket som ska fyllas i, och med sjukhusbesök för lille Roman. Förhoppningen var att få igång hörselimplantatet så att han skulle kunna höra för första gången.
– Men det var för avancerat så vi fick åka till Linköping i stället, berättar Jesper.
Här kopplades hörapparaten in och Roman kunde höra för första gången, till både hans och föräldrarnas förtjusning. Nu skrattar han glatt när han hör något roligt ljud, och inte minst när pappa Vitalii busar med honom.
– När vi hade tv:n på lågt i går kväll märkte vi att han reagerade på ljuden och det har han aldrig gjort förut, säger Natalia.
De känner sig glada och trygga över att ha kommit till Sverige, men oron är förstås stor för familj och vänner som är kvar i krigets Ukraina.