Han ser allvarligt på turerna runt boendet Tjustgården och att delar ur personalen kände sig tystade av arbetsledningen när de ville berätta om försämringar i arbetsmiljön. Men han är inte speciellt överraskad. Han menar att få vågar kritisera – av rädsla för repressalier.
– Det är som att det finns en kultur i att man inte ska prata om det som är dåligt. Det är djupt oroväckande. Många gånger kommer inte kritiken fram, jag tror inte att den politiska ledningen vet hur illa det är.
Vad är personalen rädda för ska hända?
– Jag tror att det finns flera delar i det här men till exempel att man ska bli omplacerad eller till och med att man ska bli av med sitt jobb. Mellan åren 2008 och 2014 var det väldigt mycket prat om besparingar och signalerna som vi har fått var att det gav otrygghetskänslor, att man inte ville vara besvärlig för man visste inte riktigt vad som skulle hända, säger Anders Johansson.
Själva grundproblemet – att personal anser att de fått mer att göra på färre anställda – är något Anders Johansson menar finns i hela organisationen.
– Det är ständigt återkommande bland våra medlemmar att deupplever att de får "springa mer" ute i verksamheterna. Det är helt enkelt stressigare, de äldre som kommer in på boenden är i större och större behov av hjälp. Det ger en pressad arbetsmiljö som inte är bra för någon.