EU-skeptiker, typ

Den brittiske konservative ledaren David Cameron anser att hans land står inför en nationell kris, och därför behövs radikala åtgärder för att ge makten åter från eliten till folket. Vaddå nationell kris, är det nog många som frågar sig, i och utanför Förenade kungadömet. Visst, britterna är upprörda över att ett avsevärt antal parlamentsledamöter ertappats med fingrarna i skattefinansierade syltburkar, vilket väntas påverka valet till EU-parlament den 4 juni och lokalvalen samma dag. Negativt - för de stora partierna. Men att tala om detta som en nationell kris är en överdrift, i ett land där väljare minns andra världskriget, statsfinansiell kollaps, 3 000 dödade i konflikten på Nordirland och där man på senare år levt med hotet om terror i islams namn. Så man ska nog se Camerons dramatiska utspel i tisdags som ett led i den skadebegränsning han och andra insiktsfulla politiker ägnat sig åt sedan tidningen Daily Telegraph började redogöra för parlamentarikers missbruk av systemet för kostnadsersättning. I delar av landet hålls kommunalval 4 juni. Redan tidigare tippades Gordon Browns Labourregering få ytterligare en spik i sin likkista. Men när Cameron också talar om att makt skall hämtas hem från Bryssel, och från byråkrati till demokrati, då är det uppenbart att han också tänker på valet till EU-parlamentet. Det gäller att vara så mycket som möjligt mot den bild - frånstötande, löjeväckande - av EU britterna målat upp för sig alltsedan en konservativ regering 1973 förde landet in i dåvarande EEC. Tony Blair är den enda i grunden EU-vänliga premiärminister britterna haft. Men han förmådde inte vända den negativa inställningen, inte ens i sitt eget Labourparti. Bara Liberaldemokraterna, det traditionella tredje partiet, har som grundsyn att EU är bra. I bästa fall ser en majoritet av britterna samarbetet i EU som ett nödvändigt ont. I en folkomröstning som hölls i mitten av 70-talet, efter inträdet, röstade en majoritet för, och ställs frågan på sin spets skulle de förmodligen göra det igen. Men när regerande Labour nu EU-kampanjar är det med budskapet att vi är bäst på att hantera hotet från EU. Och Camerons Tory-parti må kosta på sig att berömma EU som fredsfaktor, men annars är det varningar för att EU är på fel väg och måste bli något annat. Cameron lovar att aldrig byta pundet mot euron, och att hålla folkomröstning om Lissabon-fördraget. En sådan skulle med nära nog visshet sluta med ett nej. Och logiskt anträder britterna då vägen ut ur EU. Det vore sorgesamt för hela EU, inte minst för Sverige eftersom Storbritannien är både riktkarl och bollplank för vår politik. Moderaterna oroar sig för Camerons avsikt att efter EU-valet lämna och därmed försvaga den grupp i EU-parlamentet Moderaterna är med i och som britterna tycker är alltför vänligt inställd till övernationellt samarbete. EU-vännen Will Hutton, känd publicist i tidningen The Observer, undrar om det inte vore lika bra att hans land lämnade EU, så att EU-skeptikerna kunde få som de vill: "Ett politiskt förminskat Storbritannien lämpligt för hedgefonder, skattesmitare och företagsplundrare." Under tiden skulle européerna kunna fördjupa samarbetet, stärka parlamentet och invänta en ny brittisk ansökan - om 25 år eller så.

EU-skeptiker, typ

Inför kommunal- och Europaparlamentsval i Storbritannien har en rejäl politikerskandal briserat. Om detta och britternas syn på EU skriver i dag Bo Ture Larsson i sin utrikeskolumn.