Ett demokratiskt vägval

Med jämna mellanrum brukar kvällstidningarna försöka mäta politikernas engagemang, till exempel genom att räkna hur många motioner enskilda ledamöter lagt fram i riksdagen. Uthängda politiker brukar svara att det är i utskotten det mesta arbetet utförs, inte i kammaren. Och det har de ju rätt i.Ändå tycks många riksdagsledamöter ha märkligt mycket tid över till annat. Socialdemokraten Per Nuder skrev till exempel en bok häromåret, en politisk självbiografi. Under tiden visade han sig knappt i riksdagen. Sedan han petats som ekonomiskpolitisk talesman för Socialdemokraterna och lämnat sin plats i finansutskottet hade han helt enkelt inte så mycket där att göra. Ändå uppbar han förstås riksdagsarvode på 52 900 kronor. En författarlön så god som någon.Sanningen är ju att riksdagens femton utskott, som lämnar betänkanden i olika ärenden, och EU-nämnden, som samråder med regeringen om Sveriges linje i EU:s ministerråd, bara har sjutton ordinarie medlemmar vardera. Och att platserna knappt räcker till fyra femtedelar av riksdagens ledamöter. Det finns förstås ett annat sätt att se på saken. Riksdagen representerar väljarkåren, och dess samansättning bör spegla befolkningssammansättningen. En mångtalig riksdag garanterar att beslut föregås av debatt, att varje fråga belyses från många olika håll och att skiftande intressen får säga sitt innan klubban faller.Problemet är att verkligheten inte ser ut så.För skolbokens självständiga riksdagsledamöter är en sällsynt politikertyp. Som riksdagsledamot äger man visserligen ett personligt mandat, men sin plats i landets högsta beslutande organ har de allra flesta en valberedning, inte väljarna, att tacka för. Konsekvenserna av detta tydliggjordes i samband med FRA-omröstningen förra året, när borgerliga riksdagsledamöter agerade rena röstboskapen åt sina partier. På pappret ansvarar regeringen inför riksdagen. Här var det tvärt om.Riksdagens försvagade ställning tär förstås på entusiasmen. Och däri ligger säkert en förklaring till ledamöternas bristande engagemang. I dagarna meddelade till exempel moderatveteranen Anne-Marie Pålsson att hon lämnar riksdagen i samband med valet nästa år. "Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka i riksdagen under nuvarande omständigheter" skriver hon.Ett begripligt ställningstagande. Men om fler känner som Pålsson betyder det att hela den politiska beslutsordningen i Sverige är ställd på huvudet. Återstår gör då att välja. Mellan att återupprätta riksdagens roll eller att acceptera nyordningen. Väljer vi det senare kan man utan vidare halvera antalet arvoderade riksdagsledamöter. Några partifunktionärer färre gör ju ingen skillnad.