Ett barn som överlevde Förintelsen
Sven Berendt berättar om sina erfarenheter av nazitiden.
Svend Berendt med den dokumentation som han kallat Min ryggsäck. Ingela Astvall överlämnar ett Taizéljus som minne av besöket i Gamleby.
Foto:
Som en upptakt hade man, på Förintelsens minnesdag den 27 januari, ordnat en utställning i församlingshemmet. På kvällen berättade Svend Berendt från Danmark om sina erfarenheter av nazitiden i hemlandet och i koncentrationslägret Bergen- Belsen.
Som sexåring fick han sin första upplevelse av nazismens grymheter när han tillsammans med sin far bevittnade hur danskar anslutna till SS-trupperna sköt värnlösa människor under en fredlig folksamling i Köpenhamn.
Miljön i skolan där han gick hårdnade allt efter som fler och fler lärare anslöt sig till nazisterna och började trakassera barnen på olika sätt. Rött hår, bruna ögon, stamning eller ett judiskt klingande namn var tillräckligt för att barnen skulle hamna i särklass där prygel av olika grad var dagligt förekommande. Svend misshandlades en gång så svårt att han blev medvetslös. En pojke trampades så illa på en hand att den senare fick amputeras. Inga föräldrar vågade klaga av rädsla för repressalier. Kungaporträtten byttes mot Hitlerbilder, bibeln mot Hitlers ?Mein Kampf? och nationalsången mot tyska nationalistiska sånger. Husrannsakningar på jakt efter misstänkta föremål eller personer förekom ofta.
När Svends far skulle gripas i egenskap av motståndsman hade han gått under jorden. Svend togs istället som ett slags gisslan. Det samma hände 20 av hans skolkamrater, två av dem överlevde. De fängslade barnen togs i godsvagnar till olika uppsamlingsplatser där de levde under vidriga förhållanden. De som dog under transporten av brist på mat och vatten eller av sjukdomar kastades ut längst spåret. Resan slutade för Svend i lägret Bergen-Belsen. Stanken av brinnande och ruttnande lik och synen av alla utmärglade människor är minnen som etsat sig fast i den då åtta årige pojken. Råttor som fångats var det enda som fanns att äta i lägret som vid den tidpunkten hade börjat överges av tyskarna när de anade hur kriget skulle sluta.
Barnen samlades till sist ihop för ytterligare en resa i godsvagnar, den gången stod engelska soldater utanför när dörrarna drogs åt sidan. Tyskland hade kapitulerat och kriget var slut. Barnen blev nu väl omhändertagna. Svend kom så småningom till en familj i Tranås innan han kunde återvända till familjen i Danmark.
Spåren efter fysiskt och psykiskt lidande var djupa hos barnen. Svend kallar sina upplevelser för en ryggsäck som han tvingats bära i hela sitt liv.
Under hela sin gripande berättelse har han inför åhörarna i församlingshemmet behållit sin lugna röst, men när han berättar om bästa vännens död, strax efter kriget i sviter efter lägervistelsen, kan han inte hålla tårarna tillbaka.
För alla de barn som aldrig kom tillbaka från lägren åker han, trots de påfrestningar det medför, runt och berättar om sina upplevelser.
Kvällen i församlingshemmet avslutades med en judisk bön, kàdish, till minnet av alla hädangångna.
Så jobbar vi med nyheter