Ett annorlunda uppdrag för Tyrone

För några veckor sedan kom Tyrone Johansson hem till Gamleby från Liberia efter sitt fjärde uppdrag i FN-tjänst. Han har tidigare varit i Bosnien och Kosovo.
Vi träffas för en pratstund på Mandelblomsvägen där han bor i ett rött hus med vita knutar.
- Jag blev antagen första gången redan 1989 till Libanon, men då skulle jag bli pappa och bestämde mig för att backa ur.
Önskan att resa ut på uppdrag fanns kvar hos Tyrone och 1996 tog han chansen att åka till Bosnien. Tiden där emellan arbetade han som chaufför på buss och lastbil. Det är som chaufför han har arbetat också under sina FN-tjänstgöringar, senast som chef för transportkompaniet.
- Uppdraget i Liberia har varit lite annorlunda mot på Balkan, dit kom vi till redan uppbyggda anläggningar, i Liberia var vi de första FN-trupperna och har fått bygga upp campen från början. Vi var också, tillsammans med irländarna, de enda européerna, övriga soldater kom främst från andra afrikanska länder.
Konflikten i Liberia har ingen bakgrund i etniska eller religiösa motsättningar, utan är en fråga om att äga makt. Landet byggdes upp av frigivna slavar som återvände från USA när slaveriet avskaffades där. Det har ända sedan början av 1800- talet legat i USA: s intresse att hjälpa återvändande afrikaner att etablera sig i landet. Mycket i Liberia har präglats av USA, huvudstaden Monrovia är döpt efter den amerikanske presidenten James Monroe och flaggan ser ut som den amerikanska men bara med en stjärna.
Under nästan 100 år, fram till Samuel Does militärkupp 1980, leddes landet av TWP (det sanna liberala partiet.) Samuel Doe mördas nio år senare vid nästa kupp iscensatt av Charles Taylor. Han var född inom den amerikansk- leberianska eliten som byggt upp landet och studerade i många år i USA. Han tvingades i exil 2003 efter anklagelser om bedrägeri och är nu ersatt av Moses Blah.
Vem som strider mot vem tycker inte ens Tyrone, som varit sex månader i landet, att han har någon riktig kunskap om.
- Vi fick lära oss att det finns tre olika grupperingar. Gemensamt är att de är tungs beväpnade, har låg moral, och inte drar sig för att använda barnsoldater. Barnen kidnappas och drogas, de tvingas sedan ofta att begå något så grovt brott att de inte kan återvända till sina familjer. De kan till och med bli tvungna att döda någon ur den egna familjen. Att bli soldat är sedan deras enda chans att överleva. Det är fruktansvärt att se barn på sju åtta år som drogade går omkring och viftar med tunga vapen.
- Förhållandena för nästan alla i Liberia verkar vara förfärliga. På Balkan fanns det också många som hade det mycket dåligt men i Liberia är det mycket värre, alla verkar lida brist på allt. Vi märkte det bland annat när vi byggde vår camp, plastemballagen runt vårt byggmaterial var mycket eftertraktat som skydd mot regnet.
Skydd mot regnet kan verkligen behövas, nederbörden i Liberia ligger runt 5000 millimeter under perioden mars till augusti.
- När jag var där låg temperaturen på runt 35 -40 grader och luftfuktigheten uppåt 90 %. Man var alltid blöt av svett. Det hade varit skönt med svalkande bad i vår närmsta granne Atlanten, men vid huvudstaden där vi bodde var vattnet så förorenat att det var badförbud. Det finns också väldigt många sjukdomar som sprids i området, vi fick ta minst tio olika sprutor inför uppdraget, särskilt malaria är mycket vanligt. Vi hade egna läkare på campen, men jag besökte en gång ett sjukhus som ansågs mycket bra. Standarden där var så långt från den svenska man kan tänka sig. Elektricitet har inte funnits i landet på tio år, det är en lyx för den som har råd med egen generator.
FN-truppernas uppgift i Liberia är främst att åka runt i landet och med sin närvaro försöka lugna ned de stridande grupperna. Man har också börjat ett avväpningsprogram där den som lämnar ett vapen får 150 dollar i utbyte och erbjudande om att ta del av ett utbildningsprogram. Hittills har 70 000 vapen samlats in i kampanjen.
På min fråga om det här var Tyrones sista FN-uppdrag säger han efter en stunds funderande:
- Jag har sagt det varje gång jag kommit hem, men nu vet jag att jag inte kan hålla det löftet. Det skulle inte förvåna mig om det blir flera uppdrag. Det är mycket lärorikt att komma ut så här och så blir man mycket tacksam över att bo i ett land som Sverige. När folk klagar här över småsaker brukar jag tänka: Ni skulle sett det jag har sett så skulle ni vara tacksamma över hur bra vi har det.