En titt i visfestivalens program gjorde att den här känslan steg: järngänget! Ja, tänk själv! Jeja Sundström, Stefan Demert, Bengt Sändh, Mats Klingström, Finn Zetterholm, Jack Vreeswijk - för att nämna några.
Förbandet "Pensionat Panik" var visserligen en ung kvartett med bakgrund i Visskolan. Men att proffskvällens yngsta skulle få inleda, det blev en överraskning med frisk fläkt.
Hennes namn är Jenny Almselius. På välkomstapplåderna lät det som om många mindes henne från i fjol. Då fick vi vara med på hennes västervikska debut. På andra ställen i landet hade hon redan hunnit visa sig. Och få sin klara talang prisad.
Här uppträdde hon tillsammans med gitarristen Martin Abrahamsson och basisten Petter Ericson. Inte minst basistens fingersäkra spel var en extra njutning att följa.
Åter till det där med Järngänget. Direkt efter Jenny tog Jeja Sundström och Stefan Demert över scenen. De två har väl - förutom många egna framträdanden - sjungit tillsammans sedan 60-talet. Särskilt var det väl Alf Hambe som fick deras visintresse att blomma upp. Som artister är de ju, ja särskilt Stefan, extra älskade för alla finurliga skämt. Både i och mellan numren. Det började rentav koka i publiken.
En festivalkväll är lång. Men inte verkade många tröttna på de hårda bänkarna. I uppräkningen av namn med viss järnknytning kom inte Sanna Carlstedt med. Och rätt var det.
Men redan har hon hunnit bli känd för sin friska stil. Hennes valspråk anger riktningen: "Älska världen men var arg!"
Femtio visor, som jag skrev. Egna. Berömda. Älskade. Överraskande. Visklassiska. Alldeles okända. Romantiska.
Skämtsamma. Så växte kvällen. Makterna hade begripit vad visor betyder och höll undan regnet hela aftonen. Blåste gjorde det. Men visor behöver ofta lite blåst för att sväva högre.
Alldeles fullsatt blev det inte men betydligt fler än på premiärkvällens. Bra över elva hundra i alla fall. Ikväll kommer den här årgångens final. Missa inte den!