I väntsalen är det tyst, det finns fler rum att gå till om närheten mellan målsägande och åtalad skulle bli för jobbig för någon av dem.
– Är vi redo då? Kan vi sätta igång?
Det är rättens ordförande som talar, det är dags för dagens första förhandling.
Vi är på tingsstället i Västervik, en av de första rättegångsdagarna sedan nyöppningen i september. Det första målet av flera ska strax börja. En man i 20-årsåldern, vi kallar honom Alex, står åtalad för misshandel, grovt olaga hot och ringa narkotikabrott i en grannkommun. Det hela skedde i hans mammas och styvpappas hus i början av året. Styvpappan fick en väska slagen i huvudet, det blev en bula, och rispor på armarna. Men de fysiska skadorna syns inte längre.
Mannen hotade också familjen med kniv.
De inblandade sitter åtskilda i olika delar av väntsalarna. Mamman och styvpappan för ett viskande samtal. De försöker lätta upp stämningen lite, men det verkar svårt.
Målet ropas upp i korridorens högtalare och vi går in i salen. Lite småprat om vädret blir det mellan åklagare och ordförande.
Inne i salen är borden arrangerade som ett "u". Längst fram sitter ordföranden, med armarna i kors. Hon är flankerad av tre nämndemän och en protokollförare. De målsägande (brottsoffren) och åklagaren sitter mitt emot den tilltalade (misstänkt gärningsman) och dennes advokat. Det utbyts några blickar, men inte många.
– Då börjar vi, bestämmer ordförande.
De allra flesta förhandlingar är öppna för allmänheten, bara en del extra känsliga förhandlingar sker "bakom lyckta dörrar", alltså utan åhörare. Att spela in och fotografera är förbjudet, så kameran får ligga kvar i min väska. Men rätten spelar in både bild och ljud, för att kunna kontrollera saker efteråt.
– Får jag be att ni flyttar vattenkannan så att vi ser även i kameran, säger ordförande till mamman innan man börjar.
Åklagaren läser upp åtalspunkterna. Advokaten säger att hans klient har erkänt brott, men att de menar att hotet, som skett med kniv i handen, inte ska ses som grovt.
Det blir lite teknikstrul när åklagarens dator ska kopplas till större skärmar så att alla kan se. Men snart får alla se bilder som bevis för vissa händelser. Den åtalade har alltså slagit en väska i huvudet på styvpappan, och rispat honom över armarna när han blev fasthållen. Åklagaren visar bilder på armarna.
– Kan du berätta så detaljrikt som möjligt om händelserna?
Det är åklagaren som frågar den första målsäganden, styvpappan.
Rättegångens förhör kan börja.
För de inblandade i dagens rättegång är det en ovanlig och spänd dag. Alex har småförseelser bakom sig men inte som det här och att familjens bråk nått till rätten innebär att det privata når offentligheten.
För de andra i rättssalen, åklagare, ordförande, advokat, nämndemän, är detta vardag.
Den kontrasten hanterar samhället på flera sätt, bland annat genom att inrätta så kallade vittnesstödjare som finns på plats på tingsrätterna. När jag dagen innan besöker samma korridorer stöter jag på Raymond Gustavsson som har den rollen just dessa dagar. Han jobbar ideellt för Brottsofferjouren.
Han är en lång äldre man med glasögon och förtroendeingivande småländsk dialekt. Han går tillsammans med väktaren Wille Nilsson igenom dagens uppropslista, alltså listan över de förhandlingar som ska ske under dagen, och lägger upp en plan. På ett papper har Raymond gulmarkerat ankomsttiderna för kallade vittnen.
Han är pensionerad polis, och nu jobbar han ideellt som vittnesstödjare sedan en tid tillbaka. Än har inga vittnen eller andra kommit till väntsalen och vi hinner prata en stund.
– Även som polis var jag intresserad av de lite mer mjuka frågorna. Jag var med och drog igång Brottsofferjouren under 90-talet, säger Raymond Gustavsson lågmält med sin breda smålandsdialekt.
Förhandlingarna drog igång igen i mitten av september efter ungefär ett års uppehåll. Det har blivit något av en rivstart, menar Raymond, med förhandlingar två dagar i veckan i två tingssalar.
– Jag finns här för stöd för vittnen men jag gör väl egentligen ingen skillnad på om det är vittnen, brottoffer eller misstänkta. Jag känner av stämningen och hjälper de som behöver. En del är väldigt nervösa, det är inte så konstigt, det är en ovan och allvarlig situation man är med om, säger Raymond.
I rättegångsförhandlingar där den åtalade inte sitter häktad, kan vittnen, brottoffer och den misstänkta ofta stöta på varandra i väntsalen. Ofta kommer vittnena senare för att avlägga sitt vittnesmål, när förhandlingen redan är igång, men väntsalen är likafullt ibland en plats för spända möten.
Wille Nilssons roll som väktare är att skapa trygghet och att ingripa vid eventuella oroligheter.
Hur är den situationen i väntsalen, blir det bråk ibland?
– Jag har aldrig varit med om det faktiskt. Det händer att någon kommer som är "överförfriskad" om vi säger så, men jag har aldrig varit med om bråk mellan parterna, nej det händer inte, säger han.
Wille Nilsson arbetar bland annat på tingsstället i Västervik som väktare. Han är beredd om det skulle bli bråk, men det har aldrig hänt.
Wille har arbetat ungefär fyra år vid tingsstället i Västervik som väktare.
Raymond fyller i:
– Blir det för "känsligt läge" för någon så kan vi gå iväg till ett annat rum. Jag ska finnas här som en trygghet. Jag vet hur det går till och brukar gå igenom det med de som vill. Var alla sitter, vad som kommer hända, i vilken ordning och så vidare. Men bråk blir det inte, säger han, och Wille fortsätter:
– Allvarligt talat är det jättekul att jobba här. Man får träffa folk och vara till hjälp. Både jag och Raymond är väl lite "sällskapsdamer" också. Det handlar om att känna in folk, det är en jobbig situation för de inblandade, säger Wille.
Åter till rättssal nummer 2, där Alex styvpappa nu börjat med sin redogörelse av det misstänkta brottet.
– Jag fick ett sms om att det var "livat här hemma" när jag var på väg hem från jobbet. När jag kom hem såg jag att det var skräpigt överallt, det hade varit bråk. Alex var så arg, så arg. Direkt när jag kom in frågade han "Är det du som sagt något?".
Han berättar om rädslan och chocken, men också om att han blivit rejält förbannad.
Mamman torkar några tysta tårar och får ge sin bild av vad som hänt. Hon hittade droger på golvet, en joint, och ville inte konfrontera sonen innan någon annan vuxen var på plats. Alex var påverkad av droger. Alex pappa tillkallades också.
– Jag såg hur stora hans pupiller var, det var inte Alex längre, säger mamman.
Hon berättar vidare att sonen pendlade mellan lugn och aggression, och att det blev värre när styvpappan blev arg. Hon knuffade då ut denne ur köket. Han gick då ut ur huset och larmade polisen. Detta eftersom Alex vid det laget hade en stor förskärare som han bland annat högg ner i en bordsskiva när han hotade familjen. Han ska också ha gjort utfall mot styvpappan med kniven.
Alex sitter tyst. Allt är tyst.
En automatisk gardin dras plötsligt för fönstret för att dämpa ljuset, och det oväntade ljudet får flera att hoppa till.
Det är Alex tur att bli hörd. Han minns inte så mycket av händelserna, har erkänner att han var påverkad av droger. Han berättar fragment som han kommer ihåg. Både åklagare och försvar ställer frågor.
– Det började med en knuff, jag knuffade honom och han mig, säger Alex.
Varför slog du honom i huvudet med en väska?
– Det var agg på något sätt, antar jag.
Tror du att du ville hugga honom med kniven du hade?
– Det vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag höll på med.
Det fortsätter fram och tillbaka innan en kort paus görs på advokatens begäran. Alla går ut i väntsalen igen, den här gången sluter pappan upp vid styvpappans och mammans sida. De försöker skämta lite, berättar en anekdot. Stämningen är lite mer avslappnad nu när förhören är avklarade.
De inblandade tittar på varandra innan de går in i salen igen för fortsatt förhandling. De möts utanför den här gången, förra gången kom Alex in efter med sin advokat.
Nu är det ett eventuellt straff som ska diskuteras. Åklagaren vill att knivhotet ska bedömas som grovt brott. Advokaten håller inte med och lägger fram argument för sin sak.
– Ett grovt hot ska vara flagrant. Det här är allvarligt, det är ingen fråga om den saken, men grovt brott är det inte som vi ser det.
Man har också fått ett yttrande av frivården, den myndighet som bland annat har hand om påföljder som skyddstillsyn och samhällstjänst. Det visar sig att Alex inte är intresserad av skyddstillsyn, kontakt med socialen, av samhällstjänst eller att gå på drogkontroller. Han verkar föredra fängelse, vilket förbryllar åklagaren och även nämndens ordförande.
– För att vara tydlig, du vill inte ha samhällstjänst? frågar hon.
– Nej, svara Alex.
– Får jag fråga varför?
– Jag vill inte bara.
Det är dags att runda av och vi lämnar dem där, när förhandlingen är klar. Domen väntas om ett par veckor.
Väktaren Wille Nilsson är ensam kvar i väntsalen när vi går. Han förbereder sig för nästa punkt på dagens lista. Efter lunch väntar flera narkotikabrott.