En smal gräns mellan bus och brott
Visst är det kul att busaibland, att testa gränserna för vad man får göra. Men i stort sett alla bus kan faktiskt vara brott.- Ibland måste man ta ansvar även som barn och låta bli att göra vissa saker, säger kriminalinspektören Britt-Marie Hackzell.
Skyldiga till brott. Kriminalinspektören Britt-Marie Hackzell och socialsekreterarna Rose-Marie Löfvenius (t.v) och Solveig Björklund, tar hand om barn som misstänks eller som är skyldiga till brott. Alla tre är överens om att enstaka snatteri inte betyder att man är en brottsling för resten av sitt liv. Foto: Patrick Sörquist/Pressens Bild
Foto:
Du kanske busringer på en dörr. Det är egentligen ofredande. Du pallar äpplen. Det är stöld. Du tjuvringer. Det är ofredande. Du kastar sten på en fönsterruta eller en lampa vid vägen som går sönder. Det är skadegörelse.
- När man gör sådana saker finns det oftast ingen uppsåt med det. Man har inte tänkt ut innan att man ska göra något brottsligt. Men ändå kan det bli ett brott, säger Britt-Marie Hackzell.
Hon är kriminalinspektör vid ungdomsroteln vid citypolisen i Stockholm. Hon arbetar med barn och ungdomar som begår brott. Hon tycker inte att barn som gör vanligt bus ska polisanmälas, men hon menar att gränsen mellan riktiga brott och bara bus är hårfin.
- Ta barnet som kastar en snöboll mot en kompis på skoj. Snöbollen missar och träffar en bil som kör av vägen och krockar och som gör att någon skadar sig svårt. Där får buset allvarliga konsekvenser, säger hon.
Britt-Marie samarbetar med Solveig Björklund och Rose-Marie Löfvenius, som båda arbetar på socialtjästen i Stockholm. Deras uppgift är att prata med barn och ungdomar som misstänks eller är skyldiga till brott. Många som kommer till polisen för att förhöras har snattat.
- Alla barn vet att man inte får ta saker utan att betala för sig. Att snatta är många gånger att testa gränser och barn vet när de gått över gränsen, säger Solveig Björklund.
När man snattar saker i en affär är det inte längre ett vanligt bus. Men samtidigt tycker ingen av de tre att enstaka snatteri är tecken på att man är på väg in ett brottsligt liv. Om man har en klasskompis som snattar mycket eller kompisar som snattar så betyder det inte att de är kriminella för resten av sina liv, men de behöver hjälp med att sluta.
- Men som kompis kanske man inte ska vara med dem när de snattar, säger Rose-Marie Löfvenius.
- Det bästa är då om man törs säga till att man tycker att det är fel att snatta. Om man inte törs det så kan man, i stället för att följa med och snatta, skylla på att man ska vara hemma en viss tid eller att man ska göra något med sina föräldrar. Det är en lögn, men det är vit lögn. Det är bättre med en vit lögn än att man snattar.
Britt-Marie Hackzell tycker att man ska prata med någon vuxen om man kan.
- Det måste inte vara mamma eller pappa, det kan vara en vuxen som man litar på, som inte avslöjar vad du har sagt. Det är skönt att berätta för någon. Som barn ska man inte gå och bära på sådana saker själv.
Det kan också handla om annat än att snatta. Att mobba någon är inte ett bus, utan ett brott. Och elakt.
- Ofta handlar det om att vara en schysst kompis. Om man inte är med i mobbingen, men heller inget säger eller gör, då bidrar man faktiskt till att mobbingen sker, säger Britt-Marie.
Ibland blir man avslöjad när man går över gränsen mellan bus och brott. Kanske ser någon när man snattar och så blir man polisanmäld. Det är en jobbig upplevelse, men kanske det bästa som kan hända.
- Ja, för de flesta är det sista gången de snattar eller busar på det sättet. Det pinsamma är inte att komma till polisen eller träffa oss från socialtjänsten. Det mest pinsamma är att mamma och pappa får veta det, säger Solveig Björklund.
Så jobbar vi med nyheter