Men man anar att Kreml lägger mindre vikt vid att han beskrev kommunismens brott och mera vid åsikter som passar i dagens politik.
Det paradoxala är att mannen som i årtionden befann sig i kamp mot makten mot slutet av sitt liv kom att ses som dess bundsförvant.
Han ville inte ta emot utmärkelser från Michail Gorbatjov 1990, och Boris Jeltsin, 1998. Men i juni fjol fanns hans hustru Natalja på plats för att av Vladimir Putin ta emot det som förut kallades Leninpriset. På grund av sjukdom kunde han inte komma själv. Medan en bild av pristagaren tonade över i en böljande rysk fana hördes han säga att han hoppades att det han skapat blir ihågkommet. Ty "Denna vår bittra fosterländska erfarenhet kan alltjämt hjälpa oss vid möjliga nya oroliga tider, bevara oss från förödande omvälvningar..." Efter mottagningen i Kreml for Putin ut till Solzjenitsyn i hemmet utanför Moskva. Denne sade sig uppskatta besöket: "Ni har ju så mycket att göra och jag fattar inte att ni hade tid att ta er ut till mig." Efteråt sa Putin att han påpekat att åtskilligt av vad regeringen nu gör överensstämmer med det Solzjenitsyn skrivit. Frånsett sin tidiga ungdom, då han var övertygad leninist, såg sig Solzjenitsyn som motståndets man. Han kunde vara skarp även under Putin. Men hans ryska patriotism, uppfattningen att Ryssland har en särskild mission i världen och hans tendens att se allt från inkomstklyftor till sedernas förfall som import från väst passade Kreml. Han visades respekt - till skillnad från den tynande gruppen liberaler. Den statliga tidningen Rossijskaja Gazeta tryckte i fjol en gammal artikel om februarirevolutionen 1917 med ett nytt förord i vilket Solzjenitsyn varnade för att ekonomiska och sociala förhållanden i landet var sådana att man kunde jämföra med den gången när tsaren störtades och kommunisterna sedan tog makten. Det budskap Kreml vill att allmänheten ska höra är att Putin, Medvedev & Co både kan skydda mot "förödande omvälvningar" och förbättra levnadsvillkoren för alla. Även för människor som lever långt från det glittrande och - enligt Solzjenitsyn - sedeslösa Moskva. Solzjenitsyn trodde på sin utopi, på bondeståndets pånyttfödelse, på städer med envåningshus och trästaket. Liksom miljoner andra genomled han kommunismens terror. Sovjetnostalgiker har inget att hämta hos honom. Men väst insåg snabbt efter att han 1974 landsförvisats att han var speciell. I en serie tal angrep han det moraliska förfallet i väst. Han som uppfattades förkroppsliga det fria ordets betydelse för att kunna leva livet utan lögn - hans paroll - jämställde yttrandefrihet med tygellöshet. Med sin sena bok "Två hundra år tillsammans" om judarna i Ryssland beskylldes han för att göda antisemitismen. Nyligen kallade han i ett brev till tidningen Izvestia debatten i Ukraina om 30-talets av kommunisterna framkallade hungerkatastrof för en "vansinnig fabel". Han tyckte sig se försök att skilja två broderfolk, ryssar och ukrainare. Allt var märkligt med Solzjenitsyn - in i det sista, som att han uppnådde harmoni med makten. På 90-talet sades i Ryssland att visst, han var beundransvärd, men så omodern och passé, både som författare och samhällsdebattör. Det blev tyst om honom. Nu är det desto mera liv. Efter döden. Ryssland bekräftar Solzjenitsyns kristna tro.