En resa i förfallets Överum

Johansson är född och uppväxt i Överum och har sett Svensbacke förvandlas, först från småländsk gård till bostadsområde, sedan till en ödslig skamfläck. - När en annan var liten låg det ett litet fint lantbruk här, med två bostadshus, en ladugård och betesmark. Det fanns ett förslag att det skulle bli hembygdsgård här uppe, och det hade det ju passat bättre till än de här tråkigheterna. När hyreshusen byggdes på 60-talet jobbade Johansson som lastbilschaufför och han var med och körde material till bygget och hjälpte folk att flytta in. Då var det fina hus. Det bodde familjer i dem, unga och gamla och på gården lekte det barn. Nu är det inga barn som gungar i gungorna, ingen som leker i lekstugan och sandlådan är igenväxt. Fönster och dörrar till husen är igenbommade. - Det är tveksamt om någon kommer att bo här igen. Finns det inte några hyresgäster går det inte att driva det. Det måste ju finnas hyresintäkter. Som engagerad i Överums intresseförening tycker han att det är frustrerande att inget händer, varken på Svensbacke eller på Vallongatan. - De har snyggat till och klippt gräs och buskar, och det ska de väl ha en eloge för. Men det ser ju inte roligt ut. Taken på garagen på Svensbacke har dukat under för den snöiga vintern och blivit en farlig lekplats. - Det är lurigt för barn att leka här. Vi åker vidare genom samhället, förbi den lugna piazzan, ner till Vallongatan intill bruket. Också den en sorgligt öde gata. Först kommer en tom tomt där det en gång stod ett vackert empirehus, som fick rivas efter en brand. Efter det kommer en igenbommad fastighet som Bostadsbolaget äger. Nästa hus är församlingshemmet, en ljuspunkt i ödsligheten. Men sedan blir det krossade rutor och igenväxta trädgårdar igen. En bortglömd trasmatta hänger på ett klädstreck i skogskanten bakom huset "Staten". På ena husgaveln hänger tre förtorkade gäddor som aldrig blev någons middag. På marken ligger en krossad tv. De sista hyresgästerna var vad man skulle kunna kalla samhällets olycksbarn. Johansson hälsar på en bekant som promenerar förbi. - Har du tänkt att köpa hus? ropar Barbro Eriksson som är på väg till kyrkogården för att titta till en grav. Hon stannar till och småpratar lite. Båda minns hur fina husen på Vallongatan en gång var och vilka som bodde här. Dahl, Fredriksson och Folkesson... - Jag går förbi här ganska ofta och jag tycker att det förfaller lite varje gång, säger Eriksson. - Det är tråkigt för hela samhället, konstaterar Johansson. Han vågar inte hoppas för mycket på en snabb förändring. - Jag tror att Överum kommer att se ungefär likadant ut om 20 år. Det bor lika många, men samhället mår bättre och det är mer ordning. Men det är inte säkert, det har stått så här länge. Det är kronorna som bestämmer allt. Som tur är har vi bruket som rullar och går och killarna på FPH och fönsterfabriken. Han ser också fram emot att få tågtrafik till samhället igen. - Det har varit besvärligt att pendla för många, det är mycket positivt med de nya tågen.

En resa i förfallets Överum

- Det är sorgligt att se husen förfalla, det ser inte snyggt ut. Det är en nagel i ögat på Överumsborna. Det säger Håkan Johansson med en suck när han tittar ut över ödehusen på Svensbackevägen i Överum.